Det var svettigt hett och fullt ös från början till slut. På de svarta väggarna stod "Punk not dead", och publiken jublade åt postpunkbandet som av Time Magazine i fjol blev utsett till ett av Asiens fem bästa, och en grupp att hålla ögonen på i framtiden.
I början av 80-talet fanns det ingen rockmusik i den kinesiska huvudstaden. Sen kom de första kassettbanden med utländska grupper till universiteten och sedan slutet av 90-talet har Peking och resten av Kina hämtat in hela den västerländska rockhistorien på tio år.
- Det har gått så långt i städerna längs östkusten att nattlivet och musikutbudet är som i vilken internationell storstad som helst. Kidsen här gör precis som i hela världen, säger 28-årige Jonathan Leijonhufvud, när vi träffas ett par dagar efter konserten.
PÅ Internet och spelningar live har kineser nu upplevt det mesta som finns av musik i resten av världen.
- Säg en genre och det finns minst ett dussin band som spelar den i Kina, konstaterar Jonathan Leijonhufvud.
Han har bott i Kina i hela sitt liv utom i fem år och flyttade från Hongkong tillbaka till Peking 1999, mest tack vare punkscenen som då hade uppstått. Samma år flyttade medlemmarna i P.K.14 (som står för Public Kingdom for Teens) från Nanjing till Peking, och sedan 2001 har svensken varit trummis i bandet.
Just nu är det klubbar som Mao, D-22 och Yugong Yishan som drar störst musikpublik i Peking. Utanför porten till Mao är det trångt med folk. En ung man som sett spelningen sätter på sig hjälmen, grenslar sin motorcykel och drar iväg med ett dån så att polisen på andra sidan vägen hoppar till.
Musikscenen i Peking vibrerar av energi, enligt Michael Pettis. Han är en före detta amerikansk finansman som åkte till Kina på semester, men blev kvar och startade klubben D-22 parallellt med jobbet som lärare vid Tsinghua-universitetet.
- Pekings musikscen är som New Yorks en gång var. Här finns så mycket som känns nytt. Peking är en av världens intressantaste platser för musik just nu, sa han utanför dörren till sin klubb för några månader sedan.
- Vänta, om något år kommer många kinesiska grupper att spela utomlands, tror Michael Pettis.
Andra tycker att kinesiska band fortfarande sneglar på utländska förebilder och först och främst försöker kopiera sina utländska idoler. Och att det handlar om nyhetens behag när kinesiska band lockas till utländska konserter av arrangörer.
Det finns både de som kopierar och de som vill utrycka en egen stil, anser Jonathan Leijonhufvud.
Han talar om ett gitarr- och rockbaserat ljud som slagit igenom sedan två tre år och som skapat musiker och band av världsklass i Kina. När det gäller texterna har grupper ännu svårt med censuren när skivor ska släppas. Vad som helst släpps inte igenom, och spelställen måste i förväg ofta skicka in alla texterna till låtarna som ska framföras. Annars blir det inget tillstånd för konsert.
Däremot är politik sällan något huvudtema för kinesiska grupper.
I P.K.14 är det sångaren Yang Haisong, som länge varit poet, som skriver texterna.
- Vi säger inte att vi är ett politiskt band, men vi är samhällskritiska, och i texterna reflekterar Yang Haisong över hur kineser blivit sårade och påverkade av utvecklingen under mirakelåren, förklarar Jonathan Leijonhufvud.
Olympier i Peking har backats upp av helt olika resurser inför OS beroende på i vilken idrott de tävlar och för vilken nation. Några kan leva av sin sport, andra inte. De kinesiska medaljörerna belönas rikligt, men att leva på musik i Kina är svårare.
Skivorna piratkopieras och några stimpengar existerar inte. Pengarna i branschen pumpas in utifrån, från sponsorer i olika reklamkampanjer. Band tror att det finns pengar att göra. När de upptäcker att pengarna inte finns i Kina drömmer de om utlandet, men då är språkbarriären stor.