Akademisk frihet. Det är en stor och viktig tanke: rätten att söka kunskap fritt.

Den finns inskriven i svensk lag: ”För forskning ska allmänna principer gälla att 1. forskningsproblemet får fritt väljas 2. forskningsmetoder får fritt väljas och 3. forskningsresultat får fritt publiceras.”

Men denna lag gäller enbart inom den svenska högskolan – friheten är just ”akademisk”. Ett privilegium, om man så vill, för de av staten anställda forskarna.

Därför begick inte Studieförbundet Näringsliv och Samhälles chef Anders Vredin något formellt fel när han ingrep kring forskarrapporten om privatiseringar inom den offentliga sektorn. I sin egenskap av chef kunde han beordra Laura Hartman, som var ansvarig för rapporten, att inte uttala sig offentligt. ”Tuppen har sin rätt att gala, men bonden har sin rätt att nacka tuppen”, som Herbert Tingsten en gång uttryckte det när han var i konflikt med DN:s ägare.

Men Vredin blev ändå tvungen att avgå efter den massiva kritik som kommit från forskarsamhället. Hur fristående SNS än är från staten var organisationen tvungen att böja sig för den allmänna opinionen för att bevara sin trovärdighet.

Jag tror att det här var en viktigt steg i moderniseringen av begreppet ”akademisk frihet” i Sverige. Historiskt sett har själva idén om ett fritt kunskapssökande varit förknippad med universiteten. På dessa små, klosterliknande elitinstitutioner kunde makthavare tillåta en viss tankens frihet i utbyte mot att universiteten levererade det begränsade antal intellektuella som behövdes i den tidens samhälle.

Så ser det inte ut längre. Samtidigt som stora delar av samhället har flyttat in på högskolan, har stora delar av högskolan flyttat ut i samhället. I dag sker mängder av forskning utanför den akademiska världen, i såväl företag som organisationer. Efterfrågan har aldrig varit större: vetenskapen ska ge oss tillväxt, lycka, full sysselsättning, ren energi och lösa alla andra stora samhällsproblemen.

I denna sköna, nya värld tror jag att det är nödvändigt att den akademiska friheten utvidgas så att den omfattar allt vetenskapligt kunskapssökande, var den än bedrivs. Även forskare som är anställda av stora företag eller privata tankesmedjor behöver en särskild rätt att bita den hand som föder dem.

Inte för att de är en bättre och klokare sorts människor. Det finns säkert svagheter i SNS rapport om privatiseringar, det gör det i all forskning som handlar om verkligheten. Men det ska avgöras genom öppen diskussion, inte genom munkavle från en chef som ansatts av missnöjda näringslivsrepresentanter.

Historien visar att människans naturliga nyfikenhet lätt underordnas andra drifter: gemenskap, trygghet, makt, pengar. I ett civiliserat samhälle finns det en tydlig definierad sfär som styrs av sanningssökande, inte ekonomisk vinst eller politisk nytta.