FÖRUTSÄGBART, kanske, men likafullt ett slags chock är det att se hur lekande lätt Ingmar Bergman handskas med en pjäs som "Rummet och tiden" av Botho Strauss. Med U2:s rockmusik dånande ur högtalarna och världsskrattet kluckande under tragedin tar han oss på en resa genom de Strausska dimensionerna som är ingenting mindre än en Superflight.
Här finns Strindberg i minne, både med "Ett drömspel" och "Spöksonaten", men framför allt finns här en frihet och en självklar fingertoppskänsla för allt vad som kan ske på en teaterscen som överrumplar och bedövar.
Tiden och rummet begränsar människolivet. I rummet bor två män, Julius och Olaf, Erland Josephson och Per Mattson, i ett rätt så stickigt cardiganförhållande.
Minnet och konsten överskrider gränserna. Julius är författaren som tittar ut genom fönstret och beskriver vad han ser. Han sätter etiketter på verkligheten - som plötsligt kliver på, i form av Lena Endre, en illgrön uppenbarelse med hosta och höga svarta stövlar. Hon låter sig inte etiketteras. Och ska inte göra pjäsen igenom. Hon är själva Människan, i växlande sammanhang. Ibland måste hon medicineras bort, för att inte ta livet av sig. Lena Endre gör ett oerhört porträtt, trogen sig själv i många gestalter och med en balans som darrar som på nålspets mellan tuffhet och existentiell övergivenhet.
- Minnena är det enda vi har, säger hon. Själv har hon inga, och inga egenskaper. Hon vet inte ens vad hon har i resväskan, den tog hon på måfå när hon inte orkade vänta vid transportbandet.
EFTERSOM HON kom för sent till ett möte hamnade hon här i stället, i detta rum utanför tiden, där folk som inte borde kunna träffas träffas. Mannen utan klocka möter kvinnan som har en för varje tillfälle, engångsur man kastar bort, klockor utan minne . . . (Gerthi Kulle är glupsk och sorglig, varför är det bara Bergman som ger henne stora roller?)
En sovande kvinna (Marie Richardson) som räddats ur ett brinnande hus hör hemma här i kraft av den dröm hon drömmer. Julius är mannen i den, men han värjer sig, som han alltid har gjort, i sitt liv på försiktighetens yttersta gräns.
Erland Josephsons resignerade livsskräck har genklang ända ut i det sparsmakade skådespeleriet som liksom vägrar visa sig. I gengäld demonstrerar Per Mattson likgiltigheten förkroppsligad i ett rent kabarenummer - han kan vara mycket rolig!
Carl Magnus Dellow är den Fullständigt obekante, som kan ha gjort något med den sovande flickan, men inte själv vet vad. Nyckelordet Ektoderm, som han använder, betyder ytterhud. Möjligen är han, som de andra, bara ett skal.
Botho Strauss, lika mycket filosof som dramatiker, rör sig i Frankfurtskolans och Theodor Adornos efterföljd. Vad än den talande pelare säger som han har ställt på scenen (och som dansaren Virpi Pahkinen befolkar spöklikt), så talar den om vårt behov av tingens tystnad, av upplevelser som inte består av ord. Språket fjärmar oss från livet. De stora myterna, de grekiska tragedierna, Shakespeares dramer härrör från tider när människan fortfarande levde i kontakt med verkligheten. Nu är det orden, mediebruset som fyller oss, utplånar det gamla, släcker minnena och avlivar kulturen. Kärleken, myterna, känslorna, ja till och med döden amputeras bort.
SÅ KANSKE HAR Döden fortfarande mytisk kraft. Det är han i så fall rätt ensam om. Medea förstår vi inte längre. Lena Endres utspel är monumentalt i sin kvinnlighet, men den genomsnittlige(?) mannen, Björn Granath, är rörande ointaglig för den sortens överspändhet. Ska det älskas, ska det älskas lagom.
Helst ska det inte älskas alls. Kärleken deformeras från alla håll. Hans Klingas potente polis kroknar inför den galna människan Maries öppenhet.
Mats Bergman för sin del blir livrädd och sätter all sin direktörsarrogans emot när hon bjuder på supe och säger att hon vill ha honom. Köper kvinnor gör han gärna, men bli älskad vägrar han.
Och den Romeo och Julia som sedan möts, när Lena Endre ska låna ut sin lägenhet till Per Mattson, har andra och starkare makter emot sig än stjärnorna.
Det är en underbar scen där Lena Endre trampar omkring bland sina resväskor i svindlande förvirring och Per Mattson bara tittar och tittar - en bild av det ögonblick när kärleken upptäcker sig själv.
Men så finns här då - förutom plikten, jobbet och vanan - också den stora obeslutsamheten, lättjan, rädslan att fastna - man ser hur de vacklar och väger för och emot, och sedan går det som det går: Han stannar och hon far. De så nyss förälskade har rummet ihop, men skiljs åt av tiden. En annan gång är det tvärt om. Och vi är så förstörda att vi inte ens märker vilken tragedi det är.