Lita på berättelsen, inte berättaren, brukade socialantropologen Clifford Geertz påpeka. Det viktiga är inte vem som talar utan vad som sägs. För historikern Ingrid Lomfors är det tvärtom: vi bör lita på berättaren, inte berättelsen.
Närmare bestämt bör vi sätta vår tillit till vetenskapligt skolade historiker och vara misstänksamma mot barfotaforskare som trampar omkring i vårt gemensamma förflutna.
På DN Kultur riktade Lomfors häromveckan kunnig kritik mot journalisten Elisabeth Åsbrinks bok om den svenska Israelmissionen, ”Och i Wienerwald står träden kvar”. Vilket förstås är både bra och legitimt när det gäller själva sakinnehållet.
Men Lomfors nöjde sig inte med det. Med en glidande retorik målade hon upp en svartvit bild där det bara finns två möjliga sätt att skriva historia: å ena sidan vetenskapligt grundad akademisk forskning och å andra sidan fantasi och fiktion.
Yrkeshistorikern kännetecknas av genomskinlighet: ”Han kan inte påstå något utan att samtidigt förklara hur han kommit fram till sina resultat, vilka källor han har använt och vilka urval han gjort”. I författarens värld står däremot berättelsen och fantasin i centrum. Därför bör yrkeshistorikerna få ”tolkningsföreträde”.
Det finns två fel med detta resonemang. Det första är att inte ens den professionelle historikern kan uppnå detta utmärkta ideal av genomskinlighet. Vårt språk och våra framställningskonventioner är så fyllda med underförstådda antaganden, givna problemformuleringar och dolda berättelser att det blir helt praktiskt omöjligt att förklara varje resultat och påstående.
Det innebär inte att ”anything goes”. En intellektuellt hederlig fackskribent måste söka sanningen och göra motstånd mot språkliga klichéer och styrda berättelser.
Men det går inte att skilja lammen från vargarna på något enkelt sätt. Det finns avhandlingar som är bottenlöst aningslösa i återgivningen av ideologiskt färdigtuggade berättelser och amatörhistoria som har öppnat nya perspektiv.
Den andra invändningen är att det finns en tredje kategori av historieskrivande, som varken är akademiskt vetenskaplig eller populistiskt effektsökande. Det är helt enkelt gestaltande historia som försöker ge sammanhang och levandegöra på ett sätt som gör att läsaren kan frigöra sig från nuets horisont och få en djupare förståelse av det förgångna.
I sina bästa ögonblick – som hos säg Peter Englund, Saul Friedländer eller Simon Sebag Montefiore – är denna form av ”populär historia” på en gång lärd, problematiserande och fantasieggande. Historisk fiktion har sin plats, probleminriktade källkritiska studier är nödvändiga – men det finns stora delar av det förflutna som inte ryms inom dessa genrer.