"Idol" har avslutat sin elakaste fas, sina så kallade auditions. Då gör juryn en turné som påminner om teveprogrammet Antikrundan, fast i "Idol" får unga människor komma och sjunga upp. Stundtals välsignas de av juryn, stundtals slås de till marken verbalt. "Elakare människor får man ju leta efter!" utbrast en av de tävlande i Umeå efter att ha blivit bortvald.
"Idol" ses av nästan en och en halv miljoner människor, de flesta unga.
Och Kishti Tomita har på tre år gått från att vara en doldis i musikbranschen till att få se sig själv på storbildsreklam ute på stan.
En del av det som ledde till att hon periodvis stängdes ute från lekarna på skolgården har nu blivit hennes styrka och levebröd. Kishti Tomita har temperament och hon är rak, orädd, självsäker och har åsikter om det mesta.
När jag träffar henne för en intervju beskriver hon sig själv som barn som en Pippi Långstrump. Ett ganska udda barn med stort civilkurage.
- Mitt civilkurage och temperament skapade ett utanförskap. På den tiden var spontanitet inte sett med blida ögon. Det hände att även vuxna talade illa om mig, att de sade att jag var en liten slyna som borde få stryk.
Kishti Tomita är sladdbarn, hennes syster är tolv år äldre. Hennes föräldrar var, till skillnad från Pippi Långstrumps, närvarande och dessutom mogna nog att ge sin yngsta både utrymme och tillit.
- De lyssnade på mig och jag fick alltid vara med och diskutera. De berättade om historien och omvärlden på ett sätt som andra föräldrar inte gjorde. Jag var emot Vietnamkriget, och det fick jag stryk för i skolan i Stockholm.
Ibland gjorde Kishti Tomitas kaxighet i stället att hon blev populär.
- Jag hade en granne som slog sin son varje kväll och till slut orkade jag inte ligga och lyssna på det. Vi bodde på tredje våningen, och jag klättrade in till dem via balkongen tvärs över stupröret. Jag hoppade in i deras vardagsrum och sade till min granne att hon skulle sluta slå. Hon blev helt förskräckt.
Kishti Tomita skrattar högt åt minnet.
En av hennes kamrater fick också stryk hemma, elvaåriga Kishti ringde på och hotade pappan med att polisanmäla.
När hon gick ut skolan ville hon först bli kläddesigner. Hon fick rådet av en vän i modebranschen att satsa på sången i stället. Kishti Tomita beskriver hur jobbigt det var att höra att hon inte räckte till för en designerkarriär. Men hon valde att sjunga.
Hon körade bakom kända artister och var solist. När hon fick problem med sin röst kom hon i kontakt med en sångpedagog och logoped som skulle komma att betyda mycket för henne, Ebba Nilsdotter. Förutom att hon räddade Kishtis röst så lärde hon ut sin metod. Det är den som flera år senare skulle göra Kishti Tomita känd i musikbranschen.
Men då var det sångartist hon ville bli. Hon gick på audition för skivbolagsfolk i hopp om ett skivkontrakt.
- De ville inte ha en liten vit tjej som lät som om hon vore svart. Det var för stor risk. Och den typen av röst som jag hade var inte modern. Så jag blev tillsagd att "vi sajnar inte dig, för du är vit". Det var då jag flyttade till USA. Jag tänkte att det här är ingenting att lägga ner någon tid på.
Kishti Tomita flyttade till Boston och studerade jazzkomposition och gehörslära. Vid sidan av studierna arbetade hon politiskt, med att samla in kampanjpengar till en republikansk senator. Hon gör en lång utvikning om det politiska läget i den demokratiska högborgen Boston. Klon är att de republikaner hon arbetade med inte var som George W Bush. Bush tycker hon inte om.
När hon kom tillbaka till Sverige började hon arbeta som sångpedagog, eller röstcoach som hon titulerar sig. Hon skapade sig ett gott rykte med kunder som Robyn och Moneybrother.
Finns det något som förenar bra sångare?
- Förmågan att hamna i trance. En bra sångare kan släppa kontrollen och bli en konstnärlig kanal, en ställföreträdande uttryckare. Den goda sångaren eller konstnären förmedlar den känsla som vi inte kan sätta ord eller bild på.
Kan alla sjunga, om de får hjälp?
- Nej. Jag tror att alla är födda till att kunna sjunga, men för många går det förlorat genom att de inte tränar, genom mentala och emotionella blockeringar eller genom öroninflammationer.
Nu är det Kishti Tomitas arbete att skilja de båda grupperna åt. Hon dömer, men har själv nyligen fått känna på hur det är att bli bedömd.
Tidigare i år ställde hon upp i TV 4 programmet Let's dance. Hon fick hård kritik av de båda kvinnliga domarna.
- Det är inte förvånande. De är i min ålder, även om de kanske inte vet det. Jag är nog till och med äldre än dem. Och det är klart man är sensuell och så där. Jag tror att det sättet jag dansar på går stick i stäv med det ideal som tävlingsdansen har för kvinnan. Det är ganska stelt, säger hon.
Kishti Tomita har själv fått kritik för sina hårda uttalanden i "Idol"-juryn. "Du är fruktansvärt dålig". Under provsjungningarna i våras reste hon sig vid flera tillfällen och lämnade rummet. Den tävlande hade valt en låt hon tyckte var kass eller uttjatad.
Tänker du på hur du själv skulle ha reagerat om du stått framför juryn?
- Man kan inte bli mer bedömd än att de säger "Du sjunger bra, men vi vill inte sajna dig för du är vit." Det är rasism, helt vansinnigt.
- Jag tror att livets domar - de elakheter vi säger om varandra på skolgårdar och i familjer - är långt mycket hårdare än vad "Idol" någonsin varit och någonsin kan bli.
När jag frågar henne om vad det är som varit mest nedgörande hon sagt blir hon upprörd. Hon ritar ett streck i luften och säger att hon inte vill svara, att hon inte kan relatera till frågan.
Men tänk om du hade stått framför "Idol"-juryn när du var ung och någon vänt dig ryggen, försöker jag.
- Du måste förstå att jag har fått så mycket skit i mitt liv, det här är en nonsensdiskussion för mig.
Hon refererar till några av de saker som skrivits om henne i krönikor och på bloggar.
- Klimakteriehäxa. Och så har de frågat hur mycket kuk jag har sugit för att få vara med i juryn.
Kishti Tomita talar stolt och länge om "Idols" fördelar. Programmet har skapat nya möjligheter för artister att få skivkontrakt. Och de har brutit tabut att man inte får säga rakt ut vad man tycker.
- Hos oss sker allt öppet, vi säger rakt ut det som annars sägs i slutna rum.
Det är precis det som en del kritiker ser som en nackdel, som att juryn saknar medkänsla och respekt.
- Jag tycker att den här raka kritiken är viktig. Jag tycker att det är för jävligt att man kastar bort sitt liv på något som man inte har någon talang för när man kanske är en blivande hjärnkirurg eller någon som räddar livet på människor, eller en sådan där skön kille eller tjej som sitter i kassan på Konsum.
Känner du aldrig att ni går över gränsen?
- Jag styr inte vad som klipps bort. Alla mina terapeutiska timmar som jag har med människor - de klipps bort. Det finns saker som jag säger som klipps ihop med en helt annan person. I första programmet kunde man se att jag skrattade åt någon, och så var det inte alls den jag hade skrattat åt utan det var någon jag skrattade med.
När jag träffar Kishti Tomita dagen efter, just när kvällens inspelning av "Idol" är över, skrattar hon lite åt hur hon "flög upp på en pinne" under intervjun dagen innan när vi talade om kritiken.
Hon berättar om sin erfarenhet av vissa journalister, som hon säger använder uttjatningsmetoden för att få fram ett kontroversiellt citat att sätta i rubriken. Och så svarar hon till slut på en fråga som hon inte ville besvara dagen före, om det inte var respektlöst att vända ryggen åt de där förhoppningsfulla killarna och tjejerna och bara gå.
- Efter jag gjorde det ringde det folk och sade att det var det bästa jag gjort. De tyckte jag borde göra så jämt när någon inte höll måttet. Jag fick väldigt mycket feedback. Och att välja rätt låt är en viktig del i att vara artist.