Nyheter

Sista etappen på resan mot ett liv som ska bli lyckligt

Allt fler ensamma flyktingbarn anländer till Sverige.

Under första halvåret i år har det kommit nästan dubbelt så många som under samma period förra året. Många pojkar flyr från Afghanistan, Somalia och Eritrea.

DN träffade 16-årige Josef från Eritrea på ett härbärge i Rom. Hans dröm är att bli hudläkare i Sverige.

Det är torsdag kväll i Rom. Klockan närmar sig nio. Det är fortfarande varmt: 26 grader i skymningen. På en smutsig vit madrass på en asfalterad bakgård i östra Rom gör sig tre tonårskillar från Eritrea redo att ta avsked av den fjärde medlemmen i gänget: Josef, en smal 16-årig snickarson från Eritreas huvudstad Asmara.

Om två timmar går tåget: målet för denna rutt är München i södra Tyskland. På sikt ska Josef, som många andra ensamkommande flyktingpojkar från diktaturer och krigshärjade länder i Afrika och Mellanöstern, söka lyckan i Sverige. Han tänker sig en framtid som hudläkare i Stockholm.

Josef har stora vaksamma ögon, smala polisonger, en gles mustasch.

Han ska resa ensam.

Nu är han i färd med att byta om.

Det är en stor kväll.

I elva månader har han varit på väg.

Han har rest genom Sudan, Tchad, Libyen. Vandrat genom Sudan. Beskjutits i en överfull bil i Tchad. Suttit i fängelse i Libyen. Rest över Medelhavet i en packad båt till­sammans med 650 andra. Till sist angjort Kalabrien, den italienska tån.

Allt måste sitta rätt när han nu inleder den sista etappen.

Han sätter på sig ett par nya blekta jeans. Drar åt skärpet. Han bär dubbla t-shirtar över en svart jacka med kapuschong. Det lockiga svarta håret lyser blankt av olja. Han ser ut som om han ska på klassfest, sitt första högstadiedisko.

Ismail, hans jämnåriga vän från Eritrea, övervakar ritualen. Josef och Ismail delade madrass när de tillfångatogs i Libyen. Ismail rättar till när något hamnar snett och ger faderliga bekräftelser. Lägger en hand på axeln när allt sitter som det ska.

 

I Eritrea är mina framtidsutsikter fifty/fifty: vi kan när som helst tvingas till militären och dö.

 

Det känns storslaget att få titta på. En vardaglig handling med dramatisk innebörd. Josef tar några steg i sina nya svarta Adidassneakers av mellanhög basketmodell, kanske något nummer för stora.

Han har tågbiljetterna, två stycken, i bakfickan på de nya jeansen.

23.00 går nattåget från perrong 2 mot den norditalienska gränsstaden Bolzano. 10.34 i morgon förmiddag ny avfärd mot München. Första sträckan kostar 53 euro, den andra 68 euro, enligt uppgifter på biljetten. Vad Josef betalat sin smugglare för biljetten vet vi inte. Men Ismail säger att själv behöver han 600 euro, ungefär 5 600 kronor, för att kunna resa vidare mot Sverige, men då räknar han med sådant som mobiltelefon och nya skor. Det duger inte med blå foppatofflor.


Foto: Lotta Härdelin

En flykt över Medelhavet är kostsam: smugglare tar omkring 3 000 euro beroende på komfort.

Josefs avsked äger rum på Via Cupa, en gatstump i närheten av Tiburtina, Roms näst största tågstation. Det eritreanska kulturcentret Baobab på Via Cupa har omvandlats till härbärge för migranter från den forna kolonin Eritrea. Hundratals eritreaner, både familjer och ensamkommande barn, mellanlandar här under några nätter: vilar upp sig, får några mål mat, klipper sig, mottar medicin mot skabb och andra hudåkommor.


Foto: Lotta Härdelin

När flyktingarna – omkring 70 procent uppskattas vara män mellan 14 och 20 år – är redo för avfärd tilldelas de en plastpåse med förnödenheter. Josefs gåvor ligger nedpackade överst i hans svarta skolryggsäck: en toarulle, plastbestick, tetrapack med päron- och persikojuice. Det kunde vara matsäck för en halvdags skolutflykt i skogen. Det är Josefs bagage i dess helhet.

Verksamheten på Baobab är ideell: maten och medicinerna är gåvor från hjälporganisationer och privatpersoner. Migranterna som passerar genom centret registreras inte: inga namn eller identitetsuppgifter samlas in, inga handlingar efterfrågas.

Baobab och liknande läger runt Rom fungerar som juridiska undantagstillstånd: enligt italiensk lag ska minderåriga flyktingar egentligen hållas kvar i respektive kommun. Myndighetspersoner är skyldiga att ringa polis. Flera instanser väljer att se mellan fingrarna. Antingen registrerar man inte barnen över huvud taget, som på Boabab, eller så låter man barnen ljuga om sin ålder.

Kjell-Terje Torvik, expert på Migrationsverket i Sverige, säger:

– Bilden överensstämmer med den vi har från Italien: man tar inga fingeravtryck, barnen tillåts säga att de är 20. Vi har till och med fått signaler om att en stor internationell organisation i södra Italien betalar tågbiljetter för barn till norra Europa. Men det är alltså obekräftade uppgifter.

Någon halvkilometer från Baobab, bakom den nybyggda Tiburtina­stationen, har Röda korset rest ett tillfälligt tältläger för främst eritreaner som inte fått sängplats på kulturcentret. Rutinen påminner om den på Baobab: unga eritreanska män dyker upp i eftermiddagshettan med små kabinväskor, stannar tre fyra nätter, drar norrut. Khaddafis fall i Libyen har öppnat en ny flyktväg från Eritrea, vilket kan förklara den ökade tillströmningen av just ensamkommande eritreaner.

– Skulle vi identifiera dem skulle vi ju samtidigt släcka deras drömmar, säger Emanuele Argento, jurist på Rädda barnen, som har ett tält i lägret. Dublinförordningen tvingar dem att söka asyl i det land som först registrerar dem. Och killarna vill inte stanna här i Italien – vilket väl är förståeligt …

Juristen tittar ut över lägret: en grusplan med stora militärfärgade tält, bajamajor, hjälparbetare i skyddskläder, trötta resenärer som halvligger i smala korridorer av skugga. Scenen överensstämmer inte med eritreanernas drömbild av Europa. De reser vidare så snabbt de förmår.

På Baobab är det hög tid för avsked.

Gänget följer Josef ut på gatan, de kryssar mellan landsmän som spelar fotboll i mörkret.

I god tid når de busskuren. En kamrat tänder en cigarett men vill ogärna synas rökande på bild. I Sverige, intygar han, kommer han att vara skötsam, sund:

– Sporty!

Begreppet ”ensamkommande flyktingbarn” har en klang av kata­strof, och pojkarna är förstås mentalt och fysiskt utsatta. Deras familjer kan ha sålt eller pantsatt mark och boskap för att finansiera den livsfarliga resan; tonåringarna bär stora bördor på sina axlar.

Samtidigt är killarnas framtidsplaner segervisst ambitiösa: i Sverige ska man överlämna sig till polis, hamna på flyktingmottagning (”camp”, som man säger), börja skolan, bli pilot eller läkare.

– För oss minderåriga är Sverige mycket bra, säger Ismail och skiner upp.

Han pekar på skolorna och det faktum att alla talar engelska. Ismail vill arbeta som hjärnkirurg i Stockholm.

– Min bror är doktor i Asmara.

Varför kan inte du bli läkare där, som han?

– Jag kan det, men kan när som helst tvingas göra militärtjänst. Och då är risken att man aldrig får återvända. Jag söker inget perfekt liv, men happy life. I Eritrea är mina framtidsutsikter fifty/fifty: vi kan när som helst tvingas till militären och dö.

Några minuter innan bussen anländer vill gänget plötsligt att vi avlägsnar oss: den man som ska övervaka Josefs avfärd kan bli irriterad, varnar Ismail. Josef stiger på längst bak i bussen, vi ställer oss där fram. Smugglaren, en medelålders landsman i prydlig skjorta, väntade på bussen. Josef och mannen promenerar tillsammans med ett par andra pojkar till rätt perrong. Smugglaren avlägsnar sig.

Järnvägspoliser patrullerar perrongen samtidigt som Josef kliver ombord.

Under dagen har Josef fått stränga förhållningsorder av bästisen Ismail. I Tyskland, där polisen är hård, ska 16-åringen uppträda vardagligt för att passera som tysk: låtsas till exempel läsa en morgontidning. I värsta fall gömma sig under en tågstol eller på tågtoaletten.

På perrongen i Rom ser vi två hela vagnar fyllas av unga eritreaner, högtidsklädda i brokiga färger från härbärgenas gåvolådor. De ser alldeles för förväntansfulla ut för att kunna passera som tyska morgon­pendlare​.

Fotnot: Josef heter i verkligheten något annat.

Foto i text: Lotta Härdelin

Fakta. Ensamkommande flyktingbarn

4 546 – så många ensamkommande flyktingbarn har hittills anlänt till Sverige i år.

De flesta ensamkommande flyktingbarnen i år, 1 520 stycken, kommer från Afghanistan. Från Eritrea har hittills 814 ensamkommande barn kommit.

I stort sett samtliga barn från Eritrea beviljas uppehållstillstånd.

Källa: Migrationsverket

Fakta. Eritrea

Eritrea, som är drygt en fjärdedel så stort som Sverige, är ett av världens fattigaste länder. Dessutom betraktas landet som ett av världens minst fria. Inga hjälporganisationer eller andra observatörer som rapporterar om läget finns på plats. Politisk opposition är inte tillåten, religionsfriheten är begränsad och det finns ingen pressfrihet.