Ni såg mig inte i teve, men jag var där. I Blå hallen, i ny blåsa och med mormors glitter om halsen. Det var en alldeles underbar fest, som Askungen skulle ha sagt.
Tjugonionde gången för drottningen, men första gången för mig.
Det är mycket stök och bök i förväg, som Gunnar Kaj brukar säga. "Allt för att de ska se som allra vackrast ut under själva banketten."
Han talar om sina blommor, förstås, de som fraktats i kylbil genom hela Europa för att under några timmar pryda Stadshusets inre, men det är precis likadant för de kvinnliga gästerna på Nobelfesten.
Mycket stök, och sedan slår vi ut i full blom; de vackra kungliga damerna och alla vi lätt överåriga askungar som äntligen har kommit på bal. Var och en på sitt sätt lika fin som en lilja från San Remo.
Jag hade förstås helst velat sitta bredvid Barry Marshall från Perth i Australien. Han är yngst bland Nobelpristagarna med sina 55 år, och vi hade kunnat prata om hur besvärligt det är att ha kängurur på tomten. Det framgick av en teveintervju att han har det.
Men tyvärr, Barry Marshall satt vid honnörsbordet med en friherrinna vid sin sida, tillsammans med de andra pristagarna och alla de kungliga och statsråden och storfinansen med fruar.
Vi såg dem när de kom nerför trappan från Gyllene salen. Drottning Silvia gjorde sin 29:e bankett, liksom prinsessan Lilian, men den verkliga veteranen är prinsessan Christina som har varit med cirka 40 gånger.
De unga prinsessorna fördes till bords av var sin åldrad pristagare, en i fysik och en i kemi, och statsministerfrun Anitra Steen i tomterött eskorterades av ekonomipristagaren med det långa vita skägget.
Vi satt, vi stod upp, vi skålade i Pommery; först för kungen, sedan för dynamitkungen Nobel.
Vid vårt bord längst in vid väggen var det säkert mer livat än vid honnörsbordet. Jag hade en vetenskapsjournalist (från Australien!) mitt emot, och författarinnan Liza Marklund tvärs över. Det visar sig att Annika Bengtzon kommer att vara med på Nobelfesten i hennes nästa bok.
Vad åt vi? Det är tur att det framgår av en artikel på en annan sida här i DN. Min franska räcker inte till för att dechiffrera "Pannacotta d'ecrevisses avec omble-chevalier, coquilles Saint-Jacques et langoustines", men det blev tummen ned vid vårt bord. Kalla fiskbullar i brun sås, typ.
Varmrätten däremot var väldigt god. "Vad är det?", undrade de utländska gästerna. "It's a small bird that lives in the mountains", sa Liza Marklund. Trumpetsvampsinbakad ripa! Vinet var från Barossa Valley, så man kan väl säga att Australien-kvoten fylldes även utan Barry Marshall.
Festen fortsatte med efterrätt, tal, underhållning och dans i Gyllene salen. Det var strålande, och högtidligt, men glatt och avspänt ändå.
Jag hann precis kolla in dansen till Phontrattarne. Där struttade studenter och partiledare och damer från hovet och Nobelstiftelsen. Fredrik Reinfeldt bjöd upp sin fru. En man i kalott kysste sin dam på dansgolvet i minst två minuter. Annars hände inget märkligt. Lars Ohly och Nils Lundgren minglade och hoppades bli inkallade i tevestudion. Alla drack vatten eller Fanta.
Blommorna då? Jo, de bars in efter hand, av körsångarna: liljor, rosor, nejlikor och freesia. Till slut dominerade de Blå Hallen. Tänk att desss blommor blev avskurna redan för någon vecka sedan och skickade mot norr.
- Det är en balanskonst, att få dem att vara som vackrast denna kväll, sade Gunnar Kaj.
- De får inte se trötta ut trots alla ansträngningar. Själva festen är tuff för dem, med den plötsliga värmen från alla människor, alla som nuddar dem, och en del bryts av ...
Vad händer sedan med blommorna? De går i soporna, "nöjda med att få vila".
Precis som gästerna, efter all uppståndelse.