En tom scen möter publiken som kommer för att se "Spöksonaten" i Ingmar Bergmans regi på Dramaten. Det kunde vara en repetitionssal, med svarta sättstycken i fonden och på sidorna. Genom en glipa på långsidan kan skådespelarna försvinna eller göra entré. Pjäsen tycks utspela sig i pausen mellan två arbetspass. Om det inte vore för musiken - den är hämtad från Bart k och rullar långsamt som i drömmen upp ett sceneri med Studenten och de övriga rollerna i Strindbergs pjäs. Gubben Hummel i sin rullstol. Mjölkflickan. Den mörka damen. Översten. Den förnäme. De förs alla in på scenen som av en våg.
Efter en timme och trettio minuter är de borta.
Jag såg Bergmans uppsättning av "Spöksonaten" på Dramaten 1983 och har bevarat den i starkt minne. Det var en uppvisning i demaskering. Vi betraktade hela förloppet utifrån, även om utifrån är ett olämpligt ord i samband med en regissör som har skådespelarens inlevelse som sitt främsta instrument. Men det var ett panorama som bredde ut sig inför åskådarens ögon. Höga fönster med gardinuppsättningar. Anders Ek insnörd i sin röda uniform med guldgula tränsar. Porträtt på väggarna.
Den borgerliga fasaden var trots allt verklig innan den genomborrades av Toivo Pawlos giftgröna insekt.
Dagens föreställning är en helt annan historia. Den har flyttat dramat till en inre scen. Jan Malmsjö - Gubben Hummel - pekar på huset som härbärgerar pjäsens hemligheter och berättar för Studenten, Jonas Malmsjö, att sidentäcket på balkongen har tillhört Den döde. Men huset ligger där publiken sitter. Det visas inte på scenen. Vi ser inte fasaden, och genom denna spegelvändning av inre och yttre - det är inte första gången hos Bergman - kan pjäsens fokus placeras i både deras och vårt medvetande.
Det visar, tror jag, hur nära förbunden Bergman är med Strindbergs sena dramatik. Den metafor som spinner sitt nät i "Spöksonaten" har med synen att göra. Studenten är ett söndagsbarn och följaktligen synsk. Hela pjäsen handlar om att genomskåda. Ett ord återkommer: se, se, se...
Bergmans genrebeteckning är "fantasistycke" (fast egentligen är den Strindbergs egen i ett brev till regissören Victor Castegren hösten 1908, året före pjäsens tillkomst. För Bergman är den viktig på grund av sina musikaliska associationer, och det är till fantasin han förlagt handlingen i "Spöksonaten", favoriten bland hans med åren ganska många Strindbergpjäser. Alf Sjöberg drogs till den tidige Strindberg och filmade "Fröken Julie" med Anita Björk och Ulf Palme som ett revolutionsdrama. Bergman ser i stället livsdramat hos Strindberg.
Det har aldrig varit tydligare än i dag - det som utspelar sig i Målarsalen är mer ett bokslut än en demaskering.
Demaskeringen hör givetvis dit. Den ingår i pjäsens intrig, men alltsammans har förlorat sina yttre dimensioner. Affischpelaren som Studenten läser på är osynlig. Ett golvur och statyn som föreställer Mumien som ung är de enda föremålen i Göran Wassbergs scenografi: de ramar in spelplatsen till vänster och höger och lämnar den i övrigt alldeles öde, som om det handlade om att börja från noll.
Teaterns ABC. Litet format. En svart låda. Förutom dräkterna ingenting av det visuella överdåd som Bergman brukar iscensätta som ramhandling kring sina skådespelare. Tänk på jugendrummet i "Vintersagan", där spänningen uppstod mellan den höga rymden och det intima spelet på förscenen.
Det finns ögonblick i Målarsalen när denna tomhet riskerar att ta kommandot, framför allt i upptakten med presentationen av ämnet. Magin dröjer, men den infinner sig när Jan Malmsjös blodsugare griper tag i Studentens hand och vädjar till honom att förstå. Deras öden är sammanvävda genom den unge mannens far. I nästa ögonblick gör Fröken entré i Elin Klingas gestalt, kyligt isblå, som från en annan värld, och med en kort lugg la Julie i den höga pannan; med ridpiskan ser hon ut att vara beredd att gissla sig själv. Det rör upp en virvel på scenen.
Allt sker på fantasins villkor. En replik har jag aldrig lagt märke till tidigare. Här får den en speciell klang. Det sker när Hummel ger en karaktäristik av sig själv: "Vid min ålder känner man alla människor, deras fäder och förfäder, och man är alltid släkt med dem på något sätt - jag är nyss 80 år - men ingen känner mig, riktigt - jag intresserar mig för människors öden..."
Porträtt av regissören som gammal man.
All färg har försvunnit från Jan Malmsjös läppar, som han baddar med en blodig näsduk. Alla andra går i tunna kläder. Han sitter i vinterrock till skydd mot inre köld. Genom sina mörka Beckettglasögon ser han konspiratoriskt på världen. Under sobelmössan är han hårlös som en nyfött barn. Munnen gapar som ett svart hål, inte olik den lucka i golvet som får ta emot dasshinkens fasta och lösa innehåll.
Det senare är ett av Bergmans få drastiska infall den här kvällen, möjligen med undantag av Örjan Rambergs Johansson, Hummels betjänt, en elegant och feg skitstövel som man på den tiden hade kunnat snubbla över i Berns salonger. I Paris hade det varit på Moulin Rouge. Visste man inte att den kråmande typen bara var inställsam i största allmänhet skulle man tro att han hade magknip och var på väg till den ovan nämnda hinken. Det är storartat hantverk och förfärligt roligt.
Resten av föreställningen kan beskrivas som en före döden-upplevelse. Jan Malmsjö är en ypperlig Strindbergskådespelare i kraft av sin närhet till både det barnsliga och det koleriska. Det är ett kort spann mellan polerna. Hans Hummel har en plats i Bergmans bokslut - upplevelsen av att livet är en akt mellan två mörker.
Spöksupén spelas med ett minimum av utanverk. De sex aktörerna på en stolsrad nära rampen sekunderas av Erland Josephsons muntert infama Bengtsson, Överstens betjänt, och Gunnel Lindblom som Mumien, en roll hon skänker en överraskande tyngd genom att med ens kliva ur sin dårroll som ur en teaterkostym. Det inträffar när Hummel är avklädd och kan överta hennes plats i garderoben.
Samma smärta finns i slutscenen i hyacintrummet, normalt en alltför skir avslutning på en pjäs om så simpla ting som svek och girighet. Här räddas den av Bergmans förmåga att översätta känslor till fysiska realiteter. Elin Klingas neurotiska puppa föder en blodig fjäril. Hon glider ur sin klänning och dör i kramper framför ögonen på Jonas Malmsjös yngling.
Så jordnära har jag aldrig sett Bergman arbeta tidigare. Det är inte en föreställning i stor skala, men den rör vid hjärtat. Den handlar om ögonblicket då vi ställs inför oss själva.