Skruvad. Det är ordet många recensenter associerar till när de ser Martina Bigerts långfilmsdebut, läser hennes serier eller böcker. Själv tycker hon att hon berättat en historia som mycket väl skulle kunna inträffa. Det som skiljer hennes historier från andras är bara att de handlar om färgstarka och roliga kvinnor i stället för udda och roliga män.
- Verkligheten överträffar dikten varje dag. Min mamma är barnmorska. När jag var barn kom hon varje dag hem från jobbet och berättade vad som hänt. Det var som små sagor. Jag minns en dag en bonde, det var när det var modernt med vattenförlossningar, som hade gjort en jättestor svart vattenbassäng av ett traktordäck som han släpat med sig till förlossningen.
En dag under Martina Bigerts drygt fem år som reklamfilmsregissör satt hon på ett kontor och berättade hur hon ville att tanten i reklamfilmen skulle se ut. Ingen bra idé, tyckte hennes uppdragsgivare. Tanter ska ha basker och beige kappa. Just som Martina Bigert sagt "Okej, jag gör som ni vill då, det är väl så verkligheten ser ut", gick en tant förbi fönstret.
- Hon hade gula stövlar, gula byxor, gul kappa och en gul hatt!
Första gången jag träffar Martina Bigert ägnar hon sig åt det som filmbolag och skivbolag kallar "att göra press". Hennes filmbolag har hyrt en svit på ett hotell vid Stureplan i Stockholm för intervjuer. Salongen är sparsmakat inredd med valnötsträ som kontrast till de ljusa kvalitetstygerna.
Inredningen påminner starkt om Karins och Nils hem, det par som flyttar in som granne till en botanisk trädgård i Martina Bigerts film "Allt om min buske". Trädgården sköts av två excentriska systrar och deras ständigt påtände lillebror. Karins allt tätare besök bland trädgårdens svällande knoppar och i systrarnas hus fyllt av färger, mönster och udda saker får sprickorna i hennes äktenskap att vidga sig till ett jordskred.
När vi träffas har filmen precis pressvisats, men ännu inte haft sin galapremiär. Martina Bigert är lyckligt ovetande om vilka recensioner den ska komma att få. Hon har slängt pälsen i en fåtölj, krupit upp i soffan, och berättar entusiastiskt om det fyra år långa arbete som nu ska få möta sin publik. Manuset har hon skrivit tillsammans med tvillingsjälen Maria Thulin, som är journalist och författare.
- Historien tar avstamp i två systrar som Maria umgicks med när hon var liten. De bodde ensamma i ett hus med stor trädgård, de var typ 80 år och hade aldrig haft någon man i sina liv. Deras pappa hade varit sjökapten och båda levde i en dockskåpsmiljö. De hade albatrosser hemma, stora elefantfötter, stora snäcksamlingar. Det är en väldigt kvinnlig och visuell miljö, och det finns så mycket sexualitet i naturen. De är oskulder och sublimerar allting till växterna och jorden.
Hon berättar hur hon och Maria Thulin har gått en manusskrivarkurs på Dramatiska institutet, åkt runt och träffat dramaturger och skrivit om sin historia ett otal gånger. Svenska Filminstitutet bestämde sig för att backa upp manuset.
- Vi har verkligen velat göra det här och då är det svårt att stoppa oss. I värsta fall hade jag fått göra en radioteater av det, för detta är mitt livs projekt.
När jag frågar om kunnat tänka sig att regissera någon anhon hade nans manus i sin långfilmsdebut rycker hon till och ser i det närmaste förolämpad ut.
- Jag har inte velat göra något annat än det här manuset. Jag är själv intresserad av att känna en stark avsändare bakom en film. Jag gillar när det är ett personligt avtryck, någon som vill mig någonting. Som Almodóvar eller Woody Allen.
Hon ser sin film som en hyllning till de små tingen. Och som en sedelärande historia om hur illa det går när man bygger barriärer mot människor som är annorlunda.
Långfilmen är långtifrån Martina Bigerts första konstnärliga projekt. Hon har bland annat gjort en novellfilm, skrivit tre barnböcker tillsammans med Maria Thulin, givit ut två seriealbum, gjort tecknade filmer och illustrationer. En röd tråd i skapandet är sex och starka kvinnor. Som i filmen. Sexscenerna är dock sällan särskilt lustfyllda.
- Jag tyckte det var kul att göra det lite taffliga misslyckandet.
Hur var det att regissera sexscenerna? Blev du generad?
- Nej, jag har inte känt någonting sådant. Det ingår i historien att skådespelarna ska vara nakna i vissa scener och alla har läst manus. Jag har däremot varit lite försiktig med att objektifiera kvinnan. När Karin och Nils hade sex i scenen i början av filmen hade hon dubbla trosor på sig. Han kunde då dra av ett par trosor och betraktaren tror att hon inte har några kvar. Och Ola Rapace, som spelar Nils, hade ju kalsongerna på för det mesta. I min värld var det ju inte så sexigt helt enkelt.
- Ibland kände jag att skådespelarna blev lite besvikna när jag stod och ropade "tack" hela tiden, "tack, det räcker".
Martina Bigerts mamma är alltså barnmorska, och utbildade sig samtidigt som Martina var i tonåren. Mamman satt ofta med korslagda ben på lillebrors lekfilt och läste om det kvinnliga underlivet.
- När man utforskar sin egen sexualitet är det trevligt att ha en mamma med ett naturligt förhållningssätt till det hela. "I dag gjorde jag min första gynundersökning, det var så konstigt, jag kunde inte hitta rätt väg in", kunde hon komma hem och säga.
Inblickarna i barnmorskans vardag var enbart av godo ända fram tills hon skulle föda sitt första barn. När läkaren sade "slappna av nu, det här kommer att gå bra", svarade Martina med en katalog över möjliga komplikationer.
Den här pressdagen i hotellsviten är hon strålande glad, hon säger att filmen blivit precis som hon tänkt sig.
- Det känns otroligt spännande och lustfyllt. Jag lämnar ju ut mitt hjärta nu.
Hur känner du inför recensionerna nästa vecka?
- Jag tror att det här är en sådan personlig film att antingen gillar man den eller så gillar man den inte.
När vi drygt en vecka senare träffas på ett kafé på Östermalm i Stockholm jämför hon känslan av att släppa sin film till publiken med den att släppa ut en bebis i trafiken.
Själv har jag tillbringat föregående eftermiddag med att läsa recensioner. En ganska enahanda syssla. "Vissen buskis", "överspelad sexfars", "inte en gnutta genuin känsla", "svensk dagisabsurdism", lyder några rubriker.
Men Martina Bigert ser nästan lika glad ut som sist. Behöver hon kan hon alltid trösta sig med att filmen gått upp som sexa på biotoppen.
- Sticker man ut hakan får man sig en smäll. Huvudsaken är att den inte utdelats av de recensenter jag ser upp till. DN:s Helena Lindblad och TV.4:s Cicci Renström Suurna var positiva, det räcker långt för mig, säger hon.
- Jag tror att folk satte i halsen för att de inte kunde ringa in filmen. Vi är inte vana vid att se kvinnor på film som är nördar och som tar plats. Sådana får bara männen vara. Och man kan nästan räkna antalet kvinnor som gjort film på händer och fötter.
Martina Bigert har plågat sig med att gå in på Expressens webbsida och se hur läsarna själva betygsatt filmen. Svaret är antingen eller. En överkorsad geting eller full pott.
- Men de som tycker att den är dålig kommer att få sina filmer med korvkiosker och Miosoffa, säger hon syrligt.
Som svenska filmer brukar vara.
I höst kommer en dramaserie skriven av Martina Bigert och Maria Thulin i Sveriges Television. Den handlar om en utbränd gynekolog vid namn Henning. Han börjar få vaneföreställningar av den press han levt under. Hans far, som spelas av Per Myrberg, var en framgångsrik läkare. Han tvingade sin son, Henning, att bli gynekolog trots att han hellre ville spela saxofon. Han klippte till och med av Hennings pipskägg.
- Henning har kämpat mot sig själv, ungefär som jag skulle ha gjort om jag blivit jurist, säger Martina Bigert.
Hon sadlade om och satsade på tecknandet och skrivandet så fort hon hade sin juristexamen.
Martina Bigert och Maria Thulin har just börjat skriva på ett nytt långfilmsmanus.
- Den ska handla om en mor och en dotter som ger sig ut på resa. Berättelsen har sexuella inslag, för sådant kan vi inte hålla oss ifrån.