I Båstad genomfördes i alla fall en liten revolution.. Det är tyst i Båstad inför den 3 maj, årsdagen för den stoppade David Cup-matchen mot Rhodesia 1968. Inget högtidlighållande planeras.
Men lägger man örat mot Köpmansgatans stenläggning kan man fortfarande höra ekot av protestropen. "Vita spelar boll. Svarta spelar ingen roll!" och rasande röster mot att Wallenberg, genom företag som Atlas Copco och Alfa Laval, bröt FN:s blockad mot apartheidsystemets Sydrhodesia (dagens Zimbabwe) och dessutom var största bidragsgivare till Svenska tennisförbundet, som sagt ja till matchen.
Händelsen var ett trauma i lokalsamhället. Om den på riksnivå ledde till samtal om demonstrationsrätt och polisvåld, och till att idrott och politik för alltid kom att höra ihop, så ledde den i Båstad mest till inbördes förföljelse och rasistiska bottennapp.
Sverige hade anslutit sig till blockaden mor Sydrhodesia och från ledande politiker rådde det inget tvivel om att de helst inte såg någon Davis Cup-match mot förtryckarregimen. Samtidigt drog de sig undan ansvaret med att det var upp till Tennisförbundet att besluta.
"Avrättningarna i Rhodesia är djupt tragiska", sade Sven Davidson i Tennisförbundets VU till Expressen inför matchen. "Men frågan är om en idrottslig bojkott är rätta vägen. Genom idrottslig förbrödring kan vi kanske ändå nå något positivt."
Men många tvivlade på det och dagen för matchen fylldes köpingen av demonstranter vars mål var att stoppa matchen. Studenter kom med bussar från Uppsala, Stockholm, Göteborg och Lund och organiserades av folkpartiets, centerns och socialdemokraternas ungdomsförbund tillsammans med en fristående aktionsgrupp från Lund.
I dokumentärfilmen "Den vita sporten" kan man följa protesterna timme för timme. Med dagens mått en rätt beskedlig sittstrejk utanför grindarna till tennisstadion, där demonstranterna ropar "Zimbabwe, Zimbabwe" och blir tillbakaspolade med brandsprutor när de någon gång försöker öppna grindarna.
Men tidningarna slår upp krigsrubriker om våld, tårgas, spikklubbor och saltsyreattacker. Och dagen därpå har lokalsamhället ställt upp till försvar av sin bygd. Ledda av guldhandlare Henry Swaving jagar mobben de kvarvarande demonstranterna, demolerar deras bussar och hotar att lyncha afrikanska studenter som dröjt sig kvar i en stuga i Hovs hallar.
De Båstadsbor som stött protesterna hotas och trakasseras. Direktör Tigerschiöld får sparken från sitt chefsjobb i Johnson-koncernen. Prästen Ingemar Simonsson får stå under polisskydd. Men också borgargardets ledare Henry Swaving tvingas till slut lämna sin guldhandel i Båstad och blir i stället kunglig massör.
För i slutänden vinner demonstranterna. Vid tretiden kommer det definitiva beskedet att matchen inte ska spelas i Båstad. Spelarna flygs tillbaka till Rhodesia. Demonstrationen avbryts. Och följden blir att i september samma år beslutar Riksidrottsstyrelsen att idrott och politik visst hör ihop och att Sverige inte ska delta i sportevenemang med länder som bedriver rasåtskillnadspolitik. När Ericssons styrelseordförande Michael Treschow berättar att han fylls av stolthet när den svenska flaggan vajar intill den kinesiska på Himmelska fridens torg så får man försöka tänka på det. Att det går väl i alla fall framåt?