Nyligen kom hennes debutroman på
svenska, "Stalins kossor", och recensenterna skrev om hennes fantastiska berättarröst.
"Stalins kossor" gavs ut på finska för fyra år sedan, när Sofi Oksanen var 26 år gammal. Sedan dess har hon blivit ett känt namn i Finland. Hon har kommit med ytterligare en roman och en pjäs av henne spelas nu på Kansallis i Helsingfors, den finska Nationalteatern. Hon skriver i flera tidningar och diskuterar Finlands såriga förhållande till Estland.
"Stalins kossor" skildrar tre generationer kvinnor, tre öden, tätt sammanvävda. Anna, som på 90-talet kämpar med sina ätstörningar. Hennes estniska mor, som på 70-talet gifte sig med en finne, flyttar till landet fyllt av honung och mjölk och skäms över sitt ursprung. Och så mormodern, som hela sitt liv lever i Estland. Hon som såg grannar och släktingar försvinna till Sibirien, där korna var magra som getter.
Sofi Oksanen vet vad hon talar om. Hennes egen mor är estniska och som barn åkte Sofi varje sommar till sin mormor i byn utanför estniska Haapsalu.
Vi sitter på restaurang Kosmos, den legendariska krogen för författare och journalister, men också en krog dit romanens Anna går med sin pojkvän.
I "Stalins kossor" kämpar Anna med sina ätstörningar och Oksanen skildrar störningarna med sådan inlevelse att man undrar hur någon kan berätta så initierat utan att själv ha upplevt det.
Anna svälter skammen, hon piskar den, "tills den kom ut som en blodig spya i vilken det flöt bitar av smörstekt långfranska och slitna stycken av min skam". Och hon låter Anna säga: "Inte heller såg jag sambandet mellan Sovjetunionens osäkra mathållning och mitt eget ätande förrän man frågade mig hur skyldig jag hade känt mig på grund av det."
- Jag är glad att de svenska recensenterna inte såg min bok som en roman om ätstörningar utan att detta är en metafor för tystnaden, för det vi inte talar om, säger Sofi Oksanen.
- Jag ville skildra vår tids samhälle, att forna tiders korsett aldrig har försvunnit. Kroppsfixeringen lever trots allt prat om jämställdhet.
Sofi Oksanen fnyser åt tanken att Finland skulle vara ett jämställt samhälle.
I december råkade hon ut för en händelse som i sin råa absurditet är ett exempel på motsatsen.
Hon berättar att hon var på restaurang Botta i Helsingfors, gick fram till ett bord för att prata med en socialdemokratisk riksdagsman och kände hur någon tog tag i hennes bak. Hon föste undan hans hand. Han ropade oförskämdheter. Hon slog till honom över ansiktet och laxsoppan började rinna ur mungipan på honom. Han blev rasande, skrek att han var riksdagsman, att hönan skulle ut från krogen och att han skulle dra över kärringen.
Sofi Oksanen gick in på partiets hemsida och fann att mannen var Jukka Roos, medlem i riksdagens jämställdhetsutskott. Mannen i hans sällskap var utskottets ordförande.
Hon berättade om händelsen i en talkshow på tv och det som hänt blev allom bekant.
I den debatt som följde nekade han till alla anklagelser och det slutade med att ord stod mot ord.
- Han blev trodd, men jag blev ifrågasatt.
När "Stalins kossor" kom ut i Finland fick den mycket publicitet, men Sofi Oksanen blev besviken över att det inte fanns något intresse för bokens stora tema, nämligen det lidande som Estlands folk utstod under den sovjetiska ockupationen.
- Medierna var mest intresserade av att diskutera mitt hår, ätstörningar, av att min mor är estniska, om ester tycker att finskor är fula, vad i boken som är självbiografiskt. Men diskussionen om hur Finland har handskats med Estlands historia uteblev.
Vad berodde det på?
- I Finland finns en rädsla och en ovilja att ta in vad som hände i Estland under Sovjettiden. En skuld över att man såg men inte ville se, att man visste men inte ville veta. Det hänger samman med finlandiseringen, att Finland ville ha goda relationer med Sovjetunionen. De äldre skäms över att de blundade och de unga får inte veta vad som skedde.
- Men nu börjar unga människor bli alltmer intresserade av Sovjettiden och av vad som händer i Ryssland i dag. Mordet på Anna Politkovskaja blev ett slags vändpunkt.
Sofi Oksanen var bara 24 år när hon tog sig an den smärtfyllda historia som skulle bli hennes debutroman. Men man kan säga att hon hade förberett sig sedan hon var helt liten.
Berätta om din uppväxt!
- Min far är elektriker. Min mor kommer från Estland och är ingenjör. Precis som i boken. Och jag är uppvuxen i Jyväskylä.
Jyväskylä, mitt i Finland. Kanske den stad som hon i boken kallar den ärkefinska.
- Jag tyckte inte om Jyväskylä. Det var inskränkt. Inga utlänningar, knappast någon kultur. En sportstad, och jag har aldrig varit intresserad av sport.
Men i Jyväskylä fanns ett bibliotek, och Sofi lånade och läste. "Allt." Sylvia Plath, Marguerite Duras. Deras texter var som musik, och en dag ville hon skriva något liknande.
Sofi skrev och skrev, tjocka dagböcker som hon har sparat. Hon dokumenterade allt i sin vardag.
Men när hon var hos sin mormor i Estland skrev hon ingenting. Mormor och Estland var redan då ett hemligt och förbjudet liv, ett liv som hon inte berättade om hemma i Finland. Ett ställe dit hon och mamma ibland fick ta sig på hemliga vägar, eftersom de inte hade fått visum.
Estland och estniska var något att skämmas över och modern fick inte tala estniska med henne så att andra hörde.
Men hon älskade livet i byn utanför Haapsalu, de gamla byggnaderna, den forna herrgården där kolchosen hade kontor, parken där hon lekte fantasilekar, ruinerna efter biskopens slott, havet, vinden. Mormor som berättade legender för henne.
Hon sparade sina minnen och historier och när hon kom in på Teaterhögsksolan i Helsingfors, där hon skulle studera dramaturgi, gjorde hon professorn till sin förtrogna. Sofi berättade för henne om sin historia, den som var halva hon, den som handlade om att hon hade en estnisk mor, om de historier hon hade hört i Estland. Och hon sa att hon ville skriva om detta.
Professorn uppmuntrade henne och Sofi att börja samla på det material som skulle bli "Stalins kossor".
- Jag talade med min mor, min moster, släktingar och vänner i Estland. Jag läste brev som min döda mormor hade sparat. Skrev ner mina minnen från Estland.
Hon läste om hetsätning och självsvält, gick in på chatter på internet.
- Och så har jag mina egna erfarenheter av ätstörningar, säger hon som i förbigående.
Hur ser ditt liv ut när du skriver?
- Det är natt. Jag dricker kaffe, röker och har det tyst omkring mig. Ingen musik, ingen telefon. Jag skriver fort och det blir inte alltid så bra, så jag skriver om flera gånger. Jag känner en lätthet och ett lugn.
Om det är lätt att skriva, vad är svårt i ditt liv?
- Kärlek. Kärlek och relationer är osäkra.
Hur reagerade din familj när boken kom ut?
- De blev lite stressade, som om allt í boken var en exakt beskrivning av vad som hände. Och lite oroliga över att jag inte har ett riktigt jobb. Men i dag kan jag faktiskt leva på mitt skrivande.
Men blev de stolta?
- Ja, de blev nog stolta. Men sådant säger man inte i Finland. Man säger inte att något är fantastiskt. Inte som i USA. I Finland är man lågmäld.
Du har sagt att konsten kan förändra världen. Hur tänker du?
- Den kan minska rädslan för det främmande, xenofobin, som är ganska utbredd här i Finland.
Vad gör konsten med dig?
- Genom den förstår jag livet bättre. Jag kan andas.