EU är en svensk organisation. Inom EU talar man svenska, lyssnar till svenska, skriver och läser på svenska. Rätten till sitt eget språk är nämligen inskriven i de fördrag, unionens grundlag, som styr arbetet inom EU.
- Vad är det med er svenskar som gör att ni tror att ni måste sluta vara svenska så fort ni kliver utanför ert land, frågar Marcus Warasin, tysktalande italienare, och lutar sig bekymrat fram över skrivbordet i sitt stökiga arbetsrum i Bryssel.
Här har Europeiska byrån för mindre använda språk - European Bureau for Lesser Used Languages (Eblul) - sitt kontor. Svenska är visserligen ett av EU:s elva officiella språk men samtidigt ett av unionens mer än 40 minoritetsspråk - i Finland, där det talas av knappt 300.000 invånare.
Många menar att vi har Finland att tacka för att svenskan är ett av unionens officiella språk. Till skillnad från de flesta andra länder har nämligen Sverige inte svenskan inskriven som statsbärande språk i sin författning. När Sverige förhandlade om EU-medlemskap i början av 1990-talet var språket inte heller någon framträdande fråga. "We take it in English, you know", var redan vedertaget.
Men finländarna, som blev medlemmar samtidigt, slog näven i bordet och sa: Perkele! Vi har två officiella språk i vårt land, finska och svenska, och båda ska gälla i EU. Och så blev det.
Ändå fortsätter Sveriges officiella representanter att välja bort svenskan. Som Göran Lennmarker (m), vice ordförande i riksdagens utrikesutskott och den svenska riksdagens representant i EU:s framtidskonvent. Under det sexton månader långa arbetet med att mejsla fram ett förslag till ny konstitution, en gemensam grundlag, för Europa talade han genomgående engelska.
- För att nå ut till dem som inte tar på sig hörlurarna för att lyssna på tolkningen utan bara följer inlägg på språk de förstår, var hans förklaring då.
- Vad han och alla andra som väljer bort svenskan inte förstår är att deras inlägg inte kommer till sin rätt. Det blir uppstyltat och stelt och de som faktiskt har engelska som modersmål hör bara det svengelska uttalet och de språkliga bristerna. Innebörden går dem förbi, säger en erfaren tolk som arbetat på de flesta nivåer inom EU sedan Sverige blev medlem 1995.
När spanjoren broderar kring de hot som riskerar att drabba hans farmor, sömmerskan från Andalusien, tvingas den engelsktalande svensken nöja sig med ett "we have a big problem with this".
- Engelska översätts också till andra språk och den engelska som talas av en icke-engelskspråkig är ofta svåröversatt. Det blir många "pricks over the i" och "I have this in my back", vilket i en engelsk-fransk tolks öron blir helt obegripligt eller låter som om talaren har fått ryggskott, säger en annan erfaren tolk.
Varje vecka reser en strid ström av handläggare från departementen i Stockholm till Bryssel för att delta i EU-förhandlingar. Men medan deras spanska och franska kolleger aldrig skulle drömma om att slå sig ned vid förhandlingsbordet om inte spanska och franska tolkar var på plats, bryr sig de svenska förhandlarna inte alltid om att begära tolkhjälp. Och om svenska tolkar är på plats händer det att de skickas ut för att fika, för "we take it in English, you know".
- Ibland urskuldar de sig med att de inte behärskar alla termer och uttryck på svenska. Då brukar jag fråga vad de talar för språk på departementen i Stockholm nu för tiden, säger en av dem som skickats ut.
Mer erfarna svenska EU-diplomater i Bryssel, vars vana och kunskaper i främmande språk ofta är mycket större, föredrar framför allt i känsliga förhandlingar att använda sitt modersmål.
- Det är inte de tekniska termerna som är viktiga. Betydelsen ligger i nyanserna och dem är det svårt att få fram på annat än svenska, säger en av dem.
Ett mångspråkigt Europa kostar två euro, knappt tjugo svenska kronor, per person och år. Med nio nya språk på väg in i unionen oroar sig några för att kostnaderna ska skena i väg. Bland annat Sverige som har föreslagit att de länder som begär tolkning också ska betala den tjänsten själva. "Request and pay", som förslaget kallas på engelska. Idén lanserades av statsminister Göran Persson i ett tal till EU-parlamentet under det svenska ordförandeskapet för två år sedan.
- Inte bara av kostnadsskäl utan också för att garantera en viss kvalitet. Redan med elva olika språk är tolkningen många gånger oanvändbar, den går genom för många filter. Det är orsaken till att man ganska ofta använder engelskan trots att det finns svensk tolkning, säger Axel Moberg, språkansvarig vid utrikesdepartementet i Stockholm.
Om alla betalade för sig skulle Sverige vara garanterat tolkning när så önskas, menar han.
- Jag har visserligen inga siffror, men det händer ganska ofta att Sverige inte får den tolkning man begär, säger Axel Moberg, som uppskattar att sju av tio svenskar tvingas förhandla på engelska.
- Det kan nog stämma, bekräftar Ian Andersen vid EU-kommissionens och rådets gemensamma tolktjänst.
- Men om det inte är fler möten som tolkas så är det för att Sverige har valt att ha det så. Det är medlemslandet som avgör om det vill ha tolkning eller inte. När det gäller svenska säger vi nej till i snitt tio till femton procent av de efterfrågade mötena.
I dag har rådet tillgång till 53 personer som kan tolka till svenska. Som jämförelse kan nämnas att Danmark förfogar över 59 och Finland 67 egna tolkar.
- Vi rekryterar så många vi kan, men det är inte kommissionens sak att utbilda svenska tolkar, lika lite som vi utbildar svenska jurister eller svenska diplomater, säger Ian Andersen.
EU kan slå fast principer, stifta lagar och stå till tjänst med de hjälpmedel som krävs för att bevara Europas språkliga mångfald. Men till sist är det upp till respektive medlemsland att ta ansvar, menar Marcus Warasin vid Eblul:
- Att inte sätta värde på sitt eget språk i Europa är ett stort misstag. Inget språk kan överleva eller utvecklas om de som har det som sitt modersmål avstår från att använda det.
Nu är det inte bara det talade språket som gäller i EU. Varje dag, varje vecka och år översätts miljoner sidor skrivna dokument.
För åtta år sedan var omkring 80 procent av EU:s originalhandlingarna på franska. 20 procent var på engelska. I dag är det tvärtom. Vändningen kom när Sverige, Finland och Österrike blev medlemmar år 1995. När EU-arbetet kort därefter leddes av engelsktalande länder, Storbritannien och Irland, två halvår i sträck, var den engelska dominansen ett faktum. Trots att översättarna väger varje ord på guldvåg och skapar nya ord där de gamla inte räcker till så är det de engelska begreppen som fastnar.
Därför talar svenska politiker i dag hellre om "trafficking" i stället för sexhandel eller kvinnohandel, om "governance" i stället för gott styre, och nu senast inom jordbrukspolitiken om "crosscompliance" i stället för tvärvillkor.
- Så fort ett område blir en del av den globaliserade världen är det stor risk att man byter till det globala språket, varnar Marcus Warasin.
Om globaliseringen är ett hot mot den språkliga mångfalden ser de flesta trots allt EU som ett skydd för de mindre språkens överlevnad. Inte minst i de nya medlemsländerna som träder in i unionen nästa vår. För flera av dem, framför allt från det forna Östeuropa, är det egna språket en nyvunnen rättighet. Tills helt nyligen var det bara ryska eller engelska som gällde i deras kontakter med andra länder. Men när de tio nya länderna blir medlemmar i EU den första maj nästa år väger lettiskan liksom maltesiskan lika tungt som någonsin tyska, franska och engelska. Av demokratiska skäl måste varje medlemsland kunna verka på sitt eller sina språk inom EU. Ett språk är nämligen mycket mer än bara en uppsättning ljud, ord och grammatiska regler, det är ett uttryck för samhällets gemensamma historia, dess sociala relationer, moraliska värderingar och politiska traditioner.
- Inom EU-parlamentet räcker det att kunna ett språk - ditt språk. Till skillnad från övriga EU-institutioner är parlamentets ledamöter valda enbart för att de representerar sina medborgare, inte för att de har goda språkkunskaper, säger Patrick Twidle.
Han leder förberedelserna för att parlamentet ska kunna verka på ytterligare nio språk nästa vår - det tionde anslutningslandet, Cypern, använder grekiskan som redan finns inom EU. För åtta år sedan var han med om att bygga upp tolkningen för de länder som då var på väg in i unionen.
Finland var väl förberett och hade tidigt sett till att bygga upp en kader av tolkar och översättare. De hade också en lång tolk- och översättartradition att luta sig mot. Men när ledamöterna från Sverige kom till parlamentet den sjätte januari 1995 och frågade efter svenska tolkar fanns det inga.
- Det är upp till varje medlemsland att försvara sitt eget språk. Sverige hade vid den tiden ingen tolk-tradition. Det fanns knappt någon utbildning. Yrket existerade nästan inte, berättar Patrick Twidle, som ägnade de två första åren av Sveriges medlemskap till att resa runt i landet för att lära upp och rekrytera personal.
Än i dag är det svenska tolkningsbåset det enda som saknar en chef, sedan tre år tillbaka. När italienarna för en tid sedan förlorade sin var en ersättare snart på plats.
Redan 1995, när Patrick Twidle reste runt i Sverige, slogs han av hur många som föredrog att tala engelska, hans modersmål, med honom trots att han talar utmärkt svenska.
- Många svenskar tror sig behärska engelskan men gör det inte. Visst, de flesta hanterar det dagliga språket men när det kommer till lagstiftning som rör miljontals medborgare, då räcker deras språkkunskaper inte till, säger han.
Det har tagit nästan åtta år att bygga upp den svenska tolkningen i parlamentet till en omfattning och kvalitet som motsvarar de krav som ledamöterna rätteligen kan ställa. Alla har vi lekt "viskleken" som barn och vet hur snabbt ett budskap förvrängs. Men bilden av tolkning som går över flera olika språk är en nidbild, menar de ansvariga. I dag behärskar de svenska tolkarna alla offentliga EU-språk, utom ett: grekiskan.
- Där tvingas vi fortfarande gå över ett annat språk, så kallad relätolkning. Men det sker aldrig i mer än ett steg - oftast via engelska, franska eller tyska, säger en av tolkarna.
- Om inte den engelska tolken är på toaletten, den franska släcker en eld som just har brutit ut och den tyska fallit död ned. I så fall måste vi ta det över ytterligare ett språk. Men det händer ju inte så ofta.
Relä-tolkning har alltid funnits, även när det bara fanns fyra EU-språk. Returtolkning - när man tolkar från sitt modersmål till ett annat språk - har varit mera ovanlig. I dag är det bara finskan som retur-tolkas men med nio nya språk blir det fler.
- Det finns helt enkelt inte så många som behärskar lettiska eller maltesiska. För att tolka räcker det inte heller med språkkunskaper, du måste behärska alltifrån kärnfysiska begrepp och produktion av olivolja, till den politiska situationen i olika länder, säger Patrick Twidle.