Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Sverige

105-åriga Agnes: Ingenting var bättre förr

Agnes Sandqvist bor kvar i samma lägenhet i Häggvik som hon flyttade in i 1950.
Agnes Sandqvist bor kvar i samma lägenhet i Häggvik som hon flyttade in i 1950. Foto: Karin Forsberg

Agnes Sandqvist har längre perspektiv på livet och samhället än de flesta. Vid 105 år fyllda har hon sett fattig-Sverige förändras – mest till det bättre.

Det var stort, ljust och modernt och hon trivdes från första stund. Köket var praktiskt med mintgröna luckor och fönster mot den lummiga gården. När Agnes Sandqvist flyttade in den nybyggda trerummaren i Häggvik sommaren 1950 var det för att stanna. Hon kom med make, syster och de två döttrarna; den barnvänliga grönskan i det nya området lockade.

I dag, 65 år senare, bor Agnes ensam kvar. Köksluckorna är ommålade, men mycket är sig likt: de beige strukturtapeterna, möblerna, till och med kaffepannan. Hon är inte så mycket för att köpa nytt. Hon tycker om sitt hem som det är. Men det är inte av nostalgi.

– Jag förstår inte de som säger att det var bättre förr. Ingenting var bättre förr.

Agnes Sandqvist borde veta, hon kan skryta med ett längre perspektiv än de flesta.

Hon växte upp i Holmo vid Rösteån utanför Bollnäs. Fadern arbetade på sågverket och familjen, föräldrarna och tio barn, bodde i ett rum och kök i en av brukslängorna, den som gick under namnet ”Kasern”. Hennes mamma skötte hemmet och jobbade extra med att hjälpa bönderna att ta upp potatis och rovor.

– Vi var ju fattiga allihop, men alla blev skötsamma.

Barndomen minns hon med blandade känslor; det var hårt. Men det fanns kärlek, inte minst mellan syskonen.

– När min äldre bror Axel började vid sågen och fick lön köpte han en docka till mig, min första och enda leksak. Men min mamma var rädd att den skulle gå sönder, hon var sån, så jag fick aldrig leka med den. Hon lade upp den på vinden.

Agnes, som då hette Nordin, började arbeta när hon fyllde 14. Hon fick plats på en gård utanför Söderhamn, lön var det inte tal om, hon jobbade för mat och husrum.

– Jag bodde i köket och fick hjälpa till med det mesta. Jag mjölkade, var med vid slakten, fick röra blod. Jag vill inte ens tänka på det. Jag blev vegetarian efter det.

Agnes mådde inte bra på gården, även om det fanns det som var ljust även här, som en av bondens pojkar. Vi ska återkomma till det. Äldsta brodern hjälpte henne därifrån, hon svarade på en annons i Gefle Dagblad, fick anställning på ett hotell, jobbade i kallskänken (”Jag ångrar lite att jag inte stannade, men jag kunde inte med att hälla levande kräftor i kokande vatten”), kom så småningom till Stockholm och blev våningsstäderska och sedan ekonomibiträde i matsalen på Hotell Stockholms hospits.

Matsalen låg på tredje våningen och det var i hissen upp hon började prata med Sven Sandqvist. Han var portier på bottenplan, men åkte hiss ändå ibland, i alla fall när han kunde göra sällskap med flickan i den röda klänningen.

1937 gifte sig Agnes och Sven i Maria Magdalena kapell. De arbetade, döttrarna växte upp, flyttade hemifrån, fick rejäla akademiska utbildningar. Sven gick bort 1977.

Ordboken står kvar bredvid pelargonen på fönsterbrädan i köket. Agnes ville ha den till hands på den tiden när hon kunde lösa korsord. Numera ser hon för dåligt.

Men hon tycker om att sitta vid köksbordet, här är lägenheten som ljusast och utanför fönstret finns ekar, tallar och en björk. Här följer hon årstidernas gång. Björken, minns hon, planterades på en av hennes många födelsedagar. Nu räcker den över hustaken.

September 1977 fick hon ett telefonsamtal. Det var Lars, pojken från gården utanför Söderhamn. Han hade inte glömt den mörklockiga fjortonåringen som mjölkade kor och bodde i kökssoffan. Nu var han änkling.

53 år efter att Agnes och Lars träffades första gången, blev de ett par. Han bodde i Bollnäs, hon i Häggvik. Det blev många resor, men var en lycklig tid. I dag är Lars död, liksom alla de nio syskonen. Också vännerna försvinner, även om hon genom åren hittat många nya goda vänner.

Agnes Sandqvist tycker om livet. Varje morgon är hon glad att vakna, ligger gärna och drar sig innan hon går upp och njuter av sin smörgås och sitt kokkaffe. Ofta kommer dottern Lillemor. Då åker de och äter lunch på Stinsen. Eller så grälar de lite om städning.

Agnes tycker att det är bra som det är.

Bricken Agnes Elvira SandqvistGratuleras

Bricken Agnes Elvira Sandqvist

Gratuleras till: Fyller 105 år den 21 maj.

Bor: Häggvik, Sollentuna.

Familj: Två döttrar, Lillemor och Sandra, fyra barnbarn, sex barnbarnsbarn (plus tre bonusbarnbarnsbarn), ett barnbarnsbarnbarn.

Yrke/utbildning: Sex år i småskola och stor- skola, har arbetat som ekonomiassistent, städerska, köksa.

Hemtjänst: Hjälp med handling en gång i veckan. Dottern Lillemor bor i närheten och är ofta på besök. Hon har inget larm – det vill hon inte. Rullatorn står för det mesta parkerad, det räcker med käpp. ”Jag har alltid klarat mig själv. Det är jag som brukar hjälpa andra.”

Tycker om: Frågesporter, särskilt ”Postkodmiljonären” på tv, radio, djur, växter, vegetarisk mat, lagar gärna grönsakssoppa. Trivs att vara ensam.

På hallväggen: När Agnes Sandqvist fyllde 100 år fick hon ett telegram från kungen och drottning Silvia. Det har hon ramat in.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.