Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Sverige

15-årige Namir slogs ned och våldtogs på en åker

På den här platsen norr om Trelleborg utsattes 15-årige Namir i höstas för ett brutalt övergrepp.
På den här platsen norr om Trelleborg utsattes 15-årige Namir i höstas för ett brutalt övergrepp. Foto: Daniel Nilsson

Namir kom med flyktingströmmen till Malmö i september förra året. Med sig hade han en smart mobil, lite kläder och en av sin mammas blommiga sjalar.

Liksom 2.636 andra ensamkommande från Afghanistan den här månaden hoppades han att Migrationsverket skulle bevilja honom permanent uppehållstillstånd. I  väntan på en kommunplacering och fortsatt utredning fick Namir plats på Attendos transitboende i  skånska Maglarp.

På kvällen den 16 september 2015 frågade tre 16-åriga afghanska pojkar om Namir och hans rumskamrat vill följa med till en mataffär. Dagen innan hade killarna bjudit med Namir till stranden, men då hade han stannat kvar på rummet.

Den här gången sa Namir ja.

– Det som hände sedan är i det närmaste oförklarligt. Men min slutsats är att det egentligen inte funnits något sexuellt motiv utan att avsikten varit att skända och förnedra, säger advokat Jörgen Malmunger, som utsetts till Namirs målsägandebiträde.

Nu är Namir kallad att vittna i  hovrätten över Skåne och Blekinge, där de tre 16-åringarna står åtalade för grov våldtäkt. De sistnämnda dömdes i december av Ystads tingsrätt till sluten ungdomsvård i 8 respektive 10 månader men försvaret vill nu få domen upphävd.

– Jag menar att bevisningen är övertygande och att domarna tvärtom bör skärpas, säger kammar­åklagare Emma Sonesson.

Det är dock oklart hur målet kommer att utveckla sig. Jörgen Malmunger anser att Namirs psykiska skador gör det omöjligt för honom att medverka.

– Jag anser att han är så traumatiserad att man inte kan höra honom inom överskådlig framtid. Som tur är finns det inspelade videoförhör och omfattande teknisk bevisning, säger advokaten.

DN återger här det händelseförlopp som ligger till grund för tingsrättens fällande dom:

Mörkret hade fallit över slätten när Namir och de fyra andra gick längs med motorväg E6 söderut mot Trelleborg. Namir hade lurar i  öronen och lyssnade på musik. Efter kanske 40 minuter var gruppen framme, men då var alla affärer stängda.

På väg tillbaka upptäcktes pojkarna av en polispatrull.

”Ni kan inte gå här nära bilarna, det är farligt”, sa poliserna på engelska innan de körde vidare.

Namir och de andra gick ner i diket. När polisbilens bakljus inte syntes längre slet tre av pojkarna tag i  Namir. Han drogs ut på åkern, fick slag och sparkar och trycktes ner i leran. När pojkarna började dra i  hans mjukisbyxor drabbades Namir av panik. Han kämpade emot för sitt liv, skrek ”sluta” men fick bara ännu mer stryk.

Ett knä trycktes mot Namirs nacke. Den första våldtäkten pågick i säkert tio minuter, skulle Namir senare berätta.

Gärningsmannen var den av pojkarna som Namir uppfattade som ledaren.

Under tiden höll de andra två fast honom och pressade in lera i  hans mun för att få honom att sluta skrika. Namir tänkte på poliserna och önskade att de kunde komma tillbaka.

Den andra våldtäkten skedde på samma sätt. Namir gjorde förgäves nya försök att komma loss och bestraffades med mer våld.

”Varje gång jag skrek slog han mig och höll för min mun”, står det i polisens förhörsprotokoll.

Pojke nummer tre tvekade. Ledaren röt åt honom, men pojken klarade inte av att genomföra våldtäkten.

Den ende som inte deltog i övergreppet var rumskamraten. Med huvudet nedtryckt i leran kunde Namir se pojken sitta i mörkret en bit bort, passiv.

Efteråt är det tyst. Namir drar upp sina leriga byxor, reser sig och torkar jord och blod från munnen och näsan. Kvar på åkern ligger några pappersservetter som gärningsmännen torkat av sig på.

När Namir stapplar fram i mörkret, fortfarande blödande, upptäcker han att hans händer är hårt knutna och inte går att öppna. Det är som om fingrarnas leder har låst sig.

Innan pojkarna kommer fram till transitboendet blir Namir tillsagd att öva in en historia. Ifall personalen skulle fråga om skadorna i hans ansikte ska han säga att han börjat bråka med en av killarna och att de slagits lite grann. Säger han sanningen kan han räkna med mer problem, förklarar ledaren.

”Om det här blir avslöjat, då är det din heder du blir av med”, säger han.

Därefter tvingar de in Namir i  duschen, där ledaren sätter på kranen. Namir protesterar både nu och då han senare blir inföst i ett rum.

För att få tyst på honom ger sig de tre på honom igen och håller för hans mun, innan de till slut släpper honom.

”Jag kunde inte andas via näsan och höll på att svimma”, berättar Namir senare via tolk.

Den natten sover Namir ingenting. Skadorna värker och han är fort­farande alldeles uppjagad. När han tror att de andra somnat smyger han ut i korridoren och går i väg till nattpersonalens rum. Där bryter han ihop.

”Han grät mycket och skakade i  kroppen”, berättar en av de anställda i polisförhör.

Namir är livrädd. Nästa dag ska en buss ta honom och de andra asyl­sökande vidare till olika boenden och han vill för allt i världen inte hamna på samma ställe som de andra.

Den anställde tröstar Namir och övertalar honom att de måste ringa polisen.

Sedan sker händelserna slag i slag. En ambulans hämtar Namir, polisen griper de tre pojkarna, blodfläckar och leriga kläder säkras i deras rum och på åkern beslagtas de spermakladdiga servetterna.

Läkare ska senare konstatera att såväl skador som dna-spår styrker det Namir har berättat. Men ingen av de gripna erkänner och Namirs rumskamrat säger sig inte ha sett någonting.

”Om man får reda på detta brott i  hemlandet så skulle alla hämnas, ta lagen i egna händer. Det är det värsta brottet man kan göra i Afghanistan”, säger den anställde på transitboendet, själv afghan, när han hörs av polisen.

Under polisutredningen blir Namir mer och mer sluten. Under det sista förhöret ber han att få slippa upp­repa vad som hänt och flyr gråtande ur förhörsrummet och ut på gatan.

– Det som hänt har gjort att pojken känner sig förstörd för livet, säger hans ombud Jörgen Malmunger.

När målet prövades av Ystads tingsrätt i december ansåg åklagaren att Namir var i för dåligt psykiskt skick för att medverka och domstolen accepterade att video­förhören från polisutredningen spelades upp. Hovrätten har nu, på begäran av försvararna, beslutat att Namir måste infinna sig då målet prövas den 29 februari.

– Det är bra, annars vi får ingen chans att ställa frågor, säger advokat Jörgen Larsson som försvarar en av de åtalade.

Målsägandebiträdet Jörgen Malm­unger anser att Namir, som i  dag genomgår psykiatrisk behandling, fortfarande inte kan delta:

– Vi kommer att presentera ett nytt läkarintyg som styrker detta.

De dömda 16-åringarna är i avvaktan på rättegång tvångsomhändertagna enligt lagen om vård av unga.

Fotnot: Namir är ett fingerat namn.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.