"Som barn ville jag bli pimpinett som mina fem ogifta fastrar. Jag var bångstyrig, rymde och klättrade för högt. Mamma stängde ofta in mig i garderoben. Mormor sände mig till en hushållsskola där det var samma disciplin som på ett nunnekloster.
Jag var en stadstjej, men som gift blev jag bondmora på Julita gård utanför Katrineholm. Då jag flyttade dit stod arbetarna i en lång rad på gården med mössan i hand och bugade. Pigorna neg och kallade mig fru Isakson. De blev förskräckta när jag bad dem säga 'du': 'Å tok, det går inte för gamla frun!'
Jag födde fyra barn på nio år. När jag som 32-åring ville haka upp äggledarna var både socialen och min man tvungna att skriva under ett intyg.
På granngården träffades 'damerna på Fogelsta', kvinnosakskvinnorna som hade grundat första Medborgarskolan, men jag var så uppe i mitt eget privatliv. Jag drev familjehem för barn med missbruksproblem, hade ett hushåll på i genomsnitt 16 personer, gårdens 220 mjölkkor, barnens hästar i olika storlekar och hunduppfödning av Grand danois.
Min man var portföljbonde, han satt i kommunfullmäktige och i kyrkofullmäktige, höll föredrag i Tyskland och ritade ladugårdar. Han var snäll, men inte hade han tid för familjen. Efter 23 år stod jag inte ut längre. Jag träffade en ny man som passade upp mig som vore jag en prinsessa. Du må tro att tanterna på bussen tisslade och tasslade.
I många år arbetade jag inom psykiatrin. En kriminell man som jag var övervakare åt låste in mig i min lägenhet i två dygn. Han passade på mig med kniv och sax, klippte av telefonledningen, slog och våldtog mig. Ändå arbetar jag fortfarande med missbrukare, på ett stödboende. Jag kan inte tänka mig att bläddra i veckotidningar och måla naglarna hela dagarna.
Senaste förhållandet slutade när min särbo gick bort för tio år sedan. Jag skulle önska att jag hade någon, men män i min ålder vill gärna bli servade helt och hållet av sina kvinnor och det gör jag inte en gång till."