"Vi 40-talister har surfat på det svenska efterkrigsundret. Efter skolan gick jag bara upp på en arbetsplats och sade: 'Här är jag, kan jag få jobb?' 'Javisst', svarade de, 'när vill du börja?'
Jag har aldrig upplevt hur det är att gå arbetslös, alltid haft en fast inkomst och sluppit oroa mig för ekonomin. Hela mitt yrkesverksamma liv, nästan 40 år, arbetade jag på bank. Nu är jag friherrinna; jag har tagit avtalspension och slutat jobba. Jag njuter varenda dag och är tacksam mot försynen.
På 80-talet, när jag hade träffat min nuvarande man, flyttade vi till London, där jag tog ett sabbatsår. Det kändes ovant att vara ledig, att plötsligt fritt få disponera sin tid. Jag satt på Tate gallery och tänkte: 'om jag dör här och nu, vem bryr sig?' Vi flyttade tillbaka till Sverige och jag återupptog min bankkarriär.
När min man blev avtalspensionär kände jag att jag också ville göra något annat i livet än att arbeta mellan nio och sex. Vi behöll lägenheten i Göteborg, sålde sommarstugan på västkusten och byggde hus på Österlen, där tempot är lugnare och folk har tid att stanna och prata med varandra.
Huset stod klart i somras och nu har vi hunnit etablera oss, gått med i Österlens golfklubb och skaffat hundvalp. Vi mår gott och har en hygglig ekonomi, lever efter devisen: 'svepningen har inga fickor', tillåter oss att njuta, och delar med oss i den mån vi kan.
Eftersom vi inte har några egna barn engagerar vi oss gärna i andras, både stora och små. En liten flicka har just varit här i tre veckor, vi har avlastat familjen eftersom mamman är sjuk. Jag försöker vara en god människa med en öppen famn och en hjälpande hand.
Visst finns det sorg i livet, det är kärlekens pris. Min livssorg är en sjukdom jag fick när jag var fem, den har påverkat hela mitt liv och gjorde att jag senare valde bort barn. Men jag försöker lära av min mamma: att se det ljusa i tillvaron. Många klagar i onödan, vi är ju så in i hoppsan privilegierade."