"Varje dag när Örjan kommer hem från jobbet stiger jag upp på mitt friska ben och så lägger han armarna om mig och kramar. Visst gör det ont, men jag får ändå känna innerligheten.
Vi har alltid tagit på varandra, kunde knappt gå förbi varandra utan en smekning. Sedan jag fick min nervskada gör all beröring ont, ett vinddrag utlöser en våldsam smärta. Jag kan känna av en insekt innan den landar på huden, och det gör ont.
I början vågade jag inte tala om det, var rädd att andra skulle tro att det satt i huvudet, men mina chattvänner i stödgruppen 'Smärtguiden' på internet upplever samma sak.
En förlossning är ingenting mot detta. Det är som en brinnande fackla borras djupt in i kroppen. Smärtimpulserna bombarderar hjärnan tills den 'stängs av'. Efter anfallen ligger avslitna hårtussar i sängen och armarna är täcka av bitmärken.
Förut var jag friluftsmänniska, åkte skidor, orienterade och jagade. När jag 1995 föll i skogen och gjorde illa knät fick jag en banal skada som övergick i sjukdomstillståndet CRPS, ett kroniskt smärttillstånd.
Sedan har det ena gett det andra. Ett misslyckat ingrepp för att lindra smärtan, ett fall och en whiplash i en trafikolycka gör att jag i dag är rullstolsbunden.
Som regel har jag blivit trodd på, utom vid enstaka akutbesök. En doktor sade: 'det här tillståndet finns ju inte'. Jag hade kommit in med ambulans, men fick ligga hela natten utan smärtlindring.
Sjukdomen påverkar allt, även ekonomin. Vi 50-talister hör till förlorarna i det nya pensionssystemet. Jag, som jobbade deltid när barnen var små och är sjukpensionär till 75 procent nu, vågar inte ens räkna på vad jag får ut när jag blir 65.
Försäkringskassan vill heltidspensionera mig, men aldrig i livet. Jag kämpar för att behålla mitt arbete som barnmorska, jobbar sex timmar i veckan med föräldrautbildning på mödravårdscentralen. Det är tufft att var endaste dag ha ont 24 timmar om dygnet, men jag har bestämt mig för att inte bli bitter."