"Mina föräldrar var bland de första som flyttade in i Rosengård i Malmö. Där stod ett nybyggt höghus och de fick välja vilken lägenhet de ville, de tyckte att det var enormt lyxigt!
Pappa är från Gambia, mamma från Sverige. Flera av mammas vänner, och hennes syster, träffade svarta män. De var väldigt politiskt medvetna, och att gifta sig med en svart man var bland det mest progressiva de kunde göra. Det är lite sorgligt, men mest roligt.
Från Rosengård flyttade vi till mammas småländska barndomsby Horda. En av familjerna vi kände flyttade efter oss dit och min moster hälsade ofta på med sina barn. Folk i byn kallade vår gata för 'Hordas Harlem'. Jag har ett underbart foto som jag väljer att låta symbolisera hela min uppväxt: vi sitter nio mulattungar framför en röd stuga med vita knutar och skrattar så vi kiknar.
Efter skolan fick jag jobb på teve. Jag hade fantastiskt roligt, träffade spännande människor, reste jorden runt och tjänade massa pengar, men det var inte vad jag ville göra med mitt liv. Pappa skulle säga att jag är uppfostrad att förändra världen.
Som 20-åring skrev jag brev till världens tio rikaste personer och drömde om ett jobb på FN. I dag har jag fullt upp med att leva ansvarsfullt i det lilla.
Ett mål jag inte ger avkall på är mina ideella engagemang. Jag sitter i styrelsen för flera organisationer, även om det inte alltid är så roligt när alla ska ha kvällsmat före Bolibompa, någon har feber och jag måste i väg. Mitt engagemang omfattar även yrkeslivet. Jag arbetar som generalsekreterare för 'Rättvisemärkt', fast just nu är jag barnledig.
Det där förbannade livspusslet man läser om har jag inte ens någon ambition att få ihop. I vår familj är det inte som i ett hemmahosreportage i tidningen 'Mama', med ett fulländat hem, glada barn, en tillfredsställd man, ett bra jobb, massa vänner och egen tid.
Det gör inget. Jag har valt mitt liv och är verkligen lycklig, om jag dör nu, säg att jag var lycklig."