- Ja, även om det röda Ådalen nog bleknat betydligt på senare år, skrockar Iris Wedin.
Själv tycks hon inte ha bleknat mycket, kraften lyser upp henne inifrån när hon lutar sig fram över rullatorn i sin lilla etta i serviceboendet Solsidan i Bollstabruk.
På sekretären intill trängs rader av fotografier. Av Iris och hennes man August, av sonen Kjell och av Iris och hennes väninnor i färgglad nutid.
Här på orten är hon född, och här bodde hon i eget hus ända till i höstas. Maken August, som dog 1979, var sågverksarbetare, fackligt aktiv, och en av de många som på Kristi himmelsfärds dag 1931 gick i demonstrationståget från Frånö Folkets hus till Lunde invid Ångermanälven.
Utanför Iris fönster är björkarna är på väg att slå ut. Precis som den där dagen för 75 år sedan.
Minnet lever än. Skotten i Ådalen gav eko ut över hela Sverige. Chockverkan var stor. Den 21 maj 1931, när Lundeoffren begravdes, stannade trafiken ända nere i det hektiska Stockholm i fem tysta minuter.
Händelserna har romantiserats, både för politiska och kulturella syften. 1969 gjorde Bo Widerberg filmen "Ådalen 31". Men här uppe i Ådalen har det bland invånarna själva varit lite "skämmigt" att tala om vad som hände, konstaterar Eva Sonidsson, förtroendevald i ABF Mellannorrland, som organiserar minneshögtiden.
Intresset från de yngre är fortfarande skralt, medger hon.
- Men det som hände 1931 går ju att koppla till sånt som händer i dag. Kampen för kollektivavtalen, Vaxholm och kravallerna i Göteborg och i Frankrike, till exempel.
Iris Wedin kommer - sina 100 år till trots - ihåg dagen i detalj.
- Det var en vacker dag, säger hon.
- Hela luften var fylld fylld av spänning. Vi hade gått rätt långt nedåt villan där strejkbrytarna var inkvarterade. Jag letade efter min man August. Sedan började det plötsligt knalla och skjuta. August kom emot mig med utsträckta armar, men jag såg honom inte. Jag knuffades omkull och gjorde tusen försök att komma på benen men lyckades inte.
Tåget med uppemot 4.000 människor trängde på uppifrån.
- Jag tänkte att "så här är det att bli ihjältrampad", men till slut kom jag upp.
Det var hemskt att se när de döda och sårade bars förbi, minns hon.
- Tänk dig om de som hade pengarna och makten hade kunnat få fortsätta att göra precis som de ville. Hade de fått igenom sin lönesänkning med fyra öre, från 1:18 till 1:14 i timmen, så hade de fortsatt steg för steg. Nu är ju allt mer organiserat, med arbetslöshetskassa och allt sånt där med regler för arbetsplatserna.
Vänsterpartiet - kommunisterna, som Iris säger - borde ha fått vara med på söndag, tycker hon.
- Tala om att det är dumt att de inte får det! säger hon bestämt.
Tycko Sjödin, 95, kände Eira Söderberg, den 20-åriga kvinna som träffades av en förlupen kula och förblödde, trots att hon inte ens var med i demonstrationen.
- Hon brukade vara med på danserna vi hade.
När han fick höra ryktet om vad som var på gång slängde han sig tillsammans med två kompisar från det stora timmersorteringsverket Sandslån upp på en lastbil och åkte till Frånö Folket hus, där demonstrationståget mot Lunde startade.
Så nära revolution har Sverige aldrig varit, säger Tycko Sjödin.
- Jag hade varit aktiv SSU-are i flera år, men runt tåget sprang det hårdföra kommunister och vrålade att vi borde storma militärförläggningarna och "Håll ut kamrater, 70.000 ryssar är på väg för att hjälpa oss!"
- Herregud, tänk om vi hade gjort det! Det hade blivit ett ännu värre blodbad, utan dess like.
Efter skotten i Ådalen inrättades en statspolis, och militären blev i princip förbjuden att ingripa mot civila. Men i dag, 75 år senare, har minnena bleknat så pass att riksdagen i förra veckan sade ja till att svensk militär åtminstone vid terroristhot åter ska få ställas under polisens befäl.