"Det började i sjuan när en klasskompis spelade ett japanskt band för mig. Först tyckte jag att det lät skitilla, sedan gillade jag det mer och mer. Nu har jag varit j-rockare i tre år. För mig handlar det inte om politik, det är musiken, kläderna och utseendet jag dras till.

När Kyo, han på affischen ovanför min säng, fyllde år firade jag och min kompis honom med ballonger som vi skrev 'grattis' på och lade under hans bild.

De flesta av kläder jag har på mig syr jag själv. Jag tittar på bilder av japanska artister i tidningar och på internet, de har ett speciellt utseende som jag försöker kopiera, jag tycker det är jättefint, de liknar dockor. Killarna klär ofta ut sig till tjejer, de har klänningar och så där.

Min klädstil kallas Gothic-Lolita, och kommer från den japanska artisten Mana. Man ska ha korsettliknande korta klänningar och platåskor. I håret har jag extensions, lösa hårslingor, och 'Hello Kitty-figurer', det är typiskt japanskt. Ibland tycker mamma det är fint, ibland säger hon: 'Ska du se ut så där får du inte gå ut'.

Länge ville jag ha en piercing, bara för att det är kul, men jag vågade inte. Till slut beställde mamma tid åt mig. Hon har själv en piercing i näsan och sade: 'Om du inte tar en är du jättefeg'. Jag höll på att svimma, så rädd var jag, men det gjorde inte ont. Nu har jag tre piercnings genom underläppen.

Folk kollar på en. Från början var det obehagligt, men nu är jag van. Det spelar ingen roll, bara de inte går på en. På sommaren är det jätteroligt med alla turister från Japan, de tar mycket kort och brukar fråga vad jag lyssnar på. När jag säger japansk musik blir de glada.

Jag vill bli fotograf i Japan och fotografera rockband. Jag har lärt mig en del japanska genom att gå in på internet och översätta sångtexter. De brukar inte handla om kärlek, mer om glädjen över att se en fladdrande fjäril eller sorgliga strofer som: 'Jag skär mig i månskenet', typ, mycket underligt fast ändå bra."