Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Afghanska tvillingbröderna fast i olika länder

I Ljusdal bor sedan ett år den 16-årige afghanske pojken Ali. I Teheran hoppas hans mamma och tvillingbror på att också kunna komma hit.

Hittills i år har över 36.000 afghaner sökt asyl i Sverige, och antalet asylsökande afghanska ensamkommande flyktingbarn har ökat från 3.104 i fjol till 20.947 i år.

I dag kommer Afghanistans president Ashraf Ghani till Sverige för att bland annat diskutera flyktingkrisen.

Den dramatiska flykten tog sju månader. På vägen försvann Alis pappa. Ali var 14 år när han kom till Sverige, ett av tusentals afghanska ensamkommande barn. Två år senare vet han inte om hans mamma får förena sig med honom.

En ung man står vid stranden av Kyrksjön i Ljusdal. Han är orolig och mår inte bra. Det är inte i denna karga avfolkningsbygd i södra Norrland han vill vara.

Det är inte för att han ibland får höra folk på gatan ropa efter honom: ”Vad gör du här din jävla blatte!”

Problemet är att han längtar efter sin mamma och bror, som båda är kvar i Iran.

– Jag har inget liv här, jag kan inte sova. Förr var jag smart, men nu fungerar inte mitt huvud längre så bra. Det känns inte som om jag har någon framtid här, säger Ali Mohammadi, 16 år.

Jag kan inte tänka på annat än min mamma och bror, och så grubblar jag över om min pappa fortfarande lever.

Han bor sedan ett år på ett av Ljusdals kommuns hem för ensamkommande barn, tillsammans med ett 30-tal andra pojkar i åldrarna 15–18.

Han går på ett introduktionsprogram för gymnasiet, och talar redan bra svenska. Ändå är han olycklig.

– Jag kan inte tänka på annat än min mamma och bror, och så grubblar jag över om min pappa fortfarande lever.

Kommer de hit någon gång? Ali har ingen aning, men han drömmer om att återförenas med sin familj. Han inser att det kommer att ta tid, så för ögonblicket önskar han att snarast få komma till ett familjehem.

En annan dröm är att bli polis. Men det kräver att han blir svensk medborgare. Men allra först att han klarar av att ta sig in i gymnasiet. Då måste han börja plugga på allvar.

Foto: Lotta HärdelinTeheran. Alis mamma Beigon och hans tvillingbror Hossein köar utanför svenska ambassaden. Deras chanser att ta sig till Sverige har minskat sedan den svenska regeringen skärpte sin flyktingpolitik. Foto: Lotta Härdelin

Två veckor tidigare träffar vi Alis mamma Beigon Mohammadi och tvillingbror Hossein där de står utanför Sveriges ambassad i norra Teheran. De köar tillsammans med andra afghaner som söker visum till Sverige. Familjen hör till de mellan 1,5 och 2 miljoner afghanska flyktingarna i Iran.

Deras chanser att få komma till Sverige var osäkra redan innan den svenska regeringen den 24 november flaggade för ett mer restriktivt flyktingmottagande. De har knappast ökat.

Enligt den nya lagen kommer endast tillfälliga uppehållstillstånd att ges, och bara de som har flyktingstatus kan få en ansökan om familjeåterförening prövad.

Den goda nyheten för Ali är att lagen träder i kraft i april 2016. Ali har haft permanent uppehållstillstånd i ett drygt år redan och behandlas enligt de tidigare reglerna.

Inte heller det faktum att Afghanistans president Ashraf Ghani besöker Stockholm i dag, fredag, för att bland annat dryfta den afghanska flyktingströmmen till Sverige, ska påverka Alis situation. Det återvändandeavtal som ska diskuteras gäller personer som har fått avslag på asylansökningar.

Liksom de flesta afghaner i Teheran har familjen Mohammadi bott i Iran i många år. Flera har ett barn som har åkt till Sverige som ensam flykting. En sjubarnsmor utanför konsulatet berättar att fyra av hennes barn redan är i Sverige, och nu vill hon komma efter med sina tre kvarvarande barn.

Beigon och Hossein Mohammadi söker uppehållstillstånd som anhöriga till Ali, som flydde till Sverige för två år sedan. Hans far var med på flykten mot Grekland, men skadade sig i foten och kom efter de andra. Han har sedan dess varit spårlöst försvunnen.

När vi träffar Beigon vet hon inte var Ali bor, mer än att det är en liten stad i Sverige. Hon har dock Alis mobilnummer och de har regelbunden kontakt. Det är så vi får kontakt med Ali.

Alis bror Hossein har blivit kvar med sin mamma Isfahan i centrala Iran. Där går han inte i skolan.

– Nej, jag är i stort sett analfabet, och jag försörjer mig och mamma med trädgårdsjobb hos privatpersoner, säger Hossein.

För fem år sedan kom familjen Mohammadi – mamma, pappa och de två sönerna – till Iran som flyktingar från provinsen Ghazni i sydöstra Afghanistan. Fadern var småbonde. Enligt Beigon flydde de inbördeskriget och talibanernas skräckvälde.

– Det var skottlossning och strider runt omkring oss. Man kunde inte gå ut efter mörkrets inbrott. Folk blev kidnappade och fick halsarna avskurna. Vi är hazarer, och talibanerna hatar oss, säger hon.

Majoriteten av de afghanska flyktingarna i Iran är liksom Mohammadis shiamuslimska hazarer. Många av dem är födda i Iran.

Beigon säger att familjen lever i Iran illegalt. I staden Isfahan hyr de en enkel bostad.

Mannen bakom glasluckan på konsulatet ropar upp Beigon för en intervju om hennes visumansökan. Efter några minuter kommer hon ut igen. Hon ser nedslagen ut.

– Jag blev avvisad, eftersom jag inte har ett afghanskt id-kort. Våra pass dög inte. De verkar ha skärpt reglerna.

Hon vet inte vad hon ska göra nu.

– Jag har ingen aning. Jag kan ju inte ordna ett id-kort, för då måste jag ta mig tillbaka till Afghanistan. Men jag törs inte åka. Det är krig och vi hazarer förföljs. Det kan ta flera år att ordna alla papper.

Hon vill till Sverige för att tillvaron i Iran är svåruthärdlig. Afghaner diskrimineras, och unga afghaner är rädda för att bli sända till Syrienkriget på diktatorn al-Assads sida. Om tvångsvärvning verkligen förekommer är osäkert, men att Iran rekryterar afghanska flyktingar till striderna i Syrien är ett faktum.

För familjen Mohammadi var det skräcken för den iranska polisen som var avgörande för flykten. Ali berättar:

– Eftersom vi befann oss illegalt i Iran kunde de när som helst skicka tillbaka oss till Afghanistan. Så vi bestämde oss för att försöka ta oss till Europa.

Sedan kunde jag inte hitta min pappa. Jag hade tappat min mobil.

Ali och pappan skulle resa först. De tog sig via Teheran med buss till Urmia, nära gränsen mot Turkiet. Därifrån fortsatte de resan mot gränsen i en lastbil.

– Vi fick gå till fots i 48 timmar genom skog och över berg. Sedan var vi i Turkiet, och vi stannade i Istanbul i över en månad.

Ali minns en kväll då det kom en man som ansvarade för smugglingen över gränsen till Grekland. Pappan gav honom mer än ett tusen dollar.

Under den nattliga marschen sade smugglaren att de måste springa, men Alis pappa föll och förvärrade en tidigare skada i foten.

– Smugglaren sade att jag måste fortsätta själv. Det gjorde jag, men sedan kunde jag inte hitta min pappa. Jag hade tappat min mobil. Jag vet inte om han blev kvar i Turkiet.

Den äventyrliga resan – via båt till Italien och tåg till Österrike, Tyskland och Danmark tog till slut Ali till Malmö, där han gick till polisen och sökte asyl. Några dagar senare fick han veta att han skulle föras till Ljusdal.

Fyra av tio vill lämna Afghanistan

Foto: NurPhoto/REX ShutterstockAfghanistans president Ashraf Ghani. Foto: Rex 

Det är en hårt prövad afghansk statschef som landar i Sverige i dag. Afghanistan är ett land där säkerhetsläget försämrats, befolkningen deppar och de unga flyr.

För ett par veckor sedan presenterade biståndsorganisationen Asia Foundation sin årliga rapport om tillståndet i Afghanistan. En diger lunta på drygt 240 tättryckta A4-sidor som baserar sig på intervjuer med 9.586 afghaner från landets alla hörn och samhällsskikt.

Visserligen uppskattar de tillfrågade att tillgången av mobiltelefoner och datorer ökat i Afghanistan och att sjukvården och skolväsendet byggts ut, liksom att allt fler flickor får en utbildning.

Men i övrigt är slutsatserna nedslående. Framtidstron har minskat, oron över den personliga säkerheten har stigit, besvikelsen på myndigheter och politiker har ökat. För första gången sedan mätningarna började göras 2004, anser en majoritet av de tillfrågade att utvecklingen går åt fel håll.

Och den pessimistiska inställningen tar sig drastiska uttryck. 40 procent av de tillfrågade säger att de skulle lämna landet om de fick möjlighet. Många sätter också planerna i verket.

Extrema jihadistgrupperingar som talibanrörelsen och Islamiska staten (IS) får allt fler anhängare. Statistik från FN-insatsen Unama visar att säkerhetsläget i över hälften av Afghanistans 34 provinser är ”extremt allvarligt” eller ”allvarligt”. Under det första halvåret av 2015 dödades närmare 1.600 civila.

Men bristande säkerhet är inte Afghanistans enda gissel. Landet är ett av världens mest korrumperade – på den rankning över korrupta länder som Transparency International gjorde för 2014 återfinns Afghanistan på en föga hedrande 172:a plats – bara Sudan, Nordkorea och Somalia är mer korrumperade.

Korruptionen i Afghanistan har fått näring av de enorma mängder pengar och utrustning som flutit in i landet efter den USA-ledda invasionen 2001, då talibanerna störtades. Enligt en rapport från den amerikanska myndigheten Sigar har USA:s militär förlorat materiel värt över tre miljarder kronor mellan 2001 och 2014.

Samtidigt blomstrar produktionen av narkotika. En färsk studie från FN:s narkotikaorgan visar att värdet av det afghanska heroin och opium som varje år smugglas till Europa är större än Afghanistans hela BNP på 21 miljarder dollar.

När Hamid Karzais efterträdare på presidentposten skulle väljas i  april 2014 kandiderade Ashraf Ghani som en ”Mr Clean”.

Den nu 66-årige antropologiprofessorn, utbildad vid prestigefyllda Columbiauniversitetet i New York och tidigare topptjänsteman vid Världsbanken framstod som en svuren fiende till det klanvälde och den korruption som plågat landet.

– Korruptionen är en cancer som äter Afghanistan, sade Ghani när han besökte Sverige år 2010, då som finansminister.

Fem år senare är Ashraf Ghani president och Sverige har en ny regering. Afghanistan är Sveriges största biståndsmottagare och får i år närmare 900 miljoner kronor. En av punkterna på Ashraf Ghanis besöksprogram är undertecknandet av ett nytt samarbetsavtal på biståndsområdet.

Som president har Ghani fått uppleva hur hans ambitioner på punkt efter punkt krockat med en brutal verklighet. Hans trovärdighet som banérförare mot korruptionen har naggats i kanten. För en månad sedan undertecknade Ghanis regering ett kontrakt om bostadsbyggande med Khalilullah Ferozi, dömd till 15 års fängelse för att ha svindlat Afghanistans största privatägda bank på miljardbelopp.

Ashraf Ghani har också haft stora svårigheter att få ihop en regering och varit inblandad i en bitter maktkamp med rivalen Abdullah Abdullah.

Fakta. Över 20.000 barn från Afghanistan

36.261 afghaner har hittills i år sökt asyl i Sverige. Det är den näst största flyktinggruppen i Sverige och av dessa är 20.947 ensamkommande barn. Näst flest ensamkommande barn har kommit från Syrien – 3.573 personer. Under hela förra året kom 3.104 ensamkommande barn från Afghanistan.

Mellan januari och oktober 2014 och januari–oktober 2015 har antalet asylsökande från Afghanistan ökat med 758 procent, den största ökningen av alla grupper. Det har dock fortfarande kommit fler syrier än afghaner.

Fakta. Möjligheten att återförenas blir mindre med regeringens nya politik

• Sveriges utlänningslag anpassas till EU:s minimikrav senast i april. Lagändringarna ska gälla i tre år.

• Tidsbegränsade uppehållstillstånd ska gälla för alla flyktingar utom kvotflyktingar. Barnfamiljer och barn som fram till i dag registrerat en asylansökan undantas dock.

• Tidsbegränsade uppehållstillstånd ska gälla i tre år för flyktingar och ett år för alternativt skyddsbehövande. De med tidsbegränsade uppehållstillstånd ska bara kunna återförenas med kärnfamiljen.

Alternativt skyddsbehövande med tidsbegränsade uppehållstillstånd ska inte ha rätt till familjeåterförening.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.