Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Alice Teodorescu: ”Alla kan ta sig lite längre, bara de anstränger sig”

Få har lyckats reta upp så många på så kort tid som Alice Teodorescu. Själv är hon oförstående inför kritiken. Lördagsmagasinet har följt en av vår tids mest kontroversiella debattörer för att ta reda på varför hon är orolig för Sverige.

Alice Teodorescu ler och klackarna klapprar mot det ljusa trägolvet på Auktionsverket kulturarena på Tredje långgatan i Göteborg. Det är regnig november i landets näst största stad och Göteborgs-Postens politiska redaktör ska tillsammans med Per Schlingmann, en av hjärnorna bakom Nya Moderaterna, tala om ”framtidens kommunikation” under ett evenemang ordnat av ett privat företag. De ställer upp och låter sig fotograferas, innan hon går in i stora salen för att mickas på.

Flera män i övre medelåldern avbryter för att prisa hennes texter och hon ser varje person som hon talar med i ögonen och tackar artigt. Det kan låta trivialt, men är inte alltid självklart. Alice Teodorescu har beklagat sig över avsaknaden av höviskt uppförande, till exempel i en tweet där hon undrar hur man vet att man har flugit hem till Sverige? ”Ingen hjälper en med resväskan.” Det är så illa att hon ”noterar” att jag frågar om hon vill ha vatten.

– Jag är en ganska privat person, säger hon när den senaste beundraren har gått. Nuförtiden tittar jag ned i marken när jag är ute, det gjorde jag inte för ett år sedan.

Hon är kluven inför att bli igenkänd, men uppskattar när människor vill diskutera hennes argument och inte hennes person. Det är mestadels män som kommer fram, men hon får många mejl från unga kvinnor.

När det är Alice Teodorescus tur att tala har hon tagit på sig en grön kavaj och berättar om den stora lyckan i att lämna Rumänien och att få växa upp i Sverige. Hon pratar om sin oro för att många inte vågar uttrycka sina åsikter, liksom för att skolan inte tar sitt ansvar för att kompensera för de skillnader som följer med hemifrån.

Hon konstaterar att Sverige är bäst på att misslyckas med integration och att det inte finns några fula jobb. Det blir även en känga till Socialdemokraterna, som ”en gång i tiden tyckte att man skulle göra rätt för sig” och som värnade bildningsidealet.

I övrigt vill hon bli kallad ”politisk redaktör” och inte ”ung invandrartjej”, som en del vill etikettera henne, och anser att nationalism baserad på inkluderande symboler är något som skapar gemenskap.

Att Rättviseförmedlingen räknar utländska namn i medierna retar henne: ”Jag blir därmed invandrare – och kallas husneger.”

När hon är klar får hon applåder. En deltagare undrar, apropå den jobblinje hon förordar: Vad händer med de barn som ser andra städa deras toaletter?

– Frågan är snarare vad som händer med barn som aldrig ser vuxna jobba, svarar hon.

Därefter blir hon irriterad på moderatorn Anders Westgårdh som antyder att hennes språkbruk minner om...

– Jag står här och säger att jag är för fri invandring men du insinuerar att det påminner om Sverigedemokraternas retorik?

Foto: Jonas LindstedtAlice Teodorescu och Per Schlingmann fotograferas före föreläsningen på Auktions­verket ­kulturarena i ­Göteborg börjar.

Det är sällan hon blir arg och den ouppmärksamme lär inte registrera tonförskjutningen, men hennes röst vibrerar något av återhållen vrede. En av få gånger hon har exploderat i offentligheten stod hon i Aftonbladet-tv i Almedalen och debatterade med vänsterpartisten Ali Esbati. Det lät ungefär så här:

Esbati: ”Jag vill ha så bred uppslutning som möjligt runt den antirasistiska kampen.”

Teodorescu: ”Varför får jag inte vara med då?”

Esbati: ”För du inte håller med om att rasism existerar!”

Teodorescu (skriker till Esbati): ”Det har jag aldrig sagt! Men människa, lyssna på vad jag säger i stället.”

Esbati: ”Oavsett vilken hudfärg man har måste man vara beredd att kämpa för att alla människor ska ha lika stor möjlighet i det svenska samhället.”

Teodorescu: ”Men vem har sagt emot det?”

Esbati: ”Du har sagt emot det.”

Teodorescu: ”Nej!” (Ali Esbati dricker vatten) ”Det är helt meningslöst.”

Under panelsamtalet i Göteborg, när Per Schlingmann berättar varför han är för kvotering, räcker hon upp handen och beskriver att hon ”ryser” när hon hör hans argument. Salongen skrattar.

– Jag vill aldrig få ett jobb för vad jag har mellan benen, säger hon och publiken, framför allt kvinnorna, klappar händerna.

Vi traskar raskt fram över asfalt och spårvagnsspår lagda i blöt och Alice Teodorescus lila kappa är ett intensivt riktmärke i kvällningen. Tåget mot Stockholm går snart och i köerna har vi tvingats överge fotografens bil. Hon bär buketten som hon fick i handen och klagar över ont i fötterna, skorna är inte konstruerade för detta.

Mycket har förändrats i Alice Teodorescus tillvaro sedan januari 2015, då det offentliggjordes att hon skulle ta över GP:s ledarredaktion – och det uppstod en storm i det vattenglas som är mediebranschen. Ledarskribenterna på då socialliberala GP var bestörta, det kom fördömanden – men också support. Hon hade inte räknat med reaktionerna och när den ena efter den andra på avdelningen valde att kliva av blev hon tvungen att bygga sitt eget lag.

– Det blev ju väldigt bra till slut, säger hon.

Men kritiken har kommit i en strid ström. Lisa Bjurwald gick längst, redan i samband med utnämningen (Medievärlden, 13 januari: ”GP blir konservativ”): ”Tidigare tveklöst liberala ledarredaktioner har redan börjat böja sig för samtidens ultrakonservativa strömningar. Nu skyndas utvecklingen på av värvningen av SD-omhuldade Teodorescu.”

Foto: Jonas LindstedtAlice Teodorescu sitter i ett eget rum inne på Göteborgs-Posten.

I en krönika i Journalisten (20 juli: ”En högersväng att prata om”) skrev Sydsvenskans Andreas Ekström att Dagens Industri, Expressen och GP hade tagit ett steg åt höger. Han frågade sig om ägarna, familjerna Hjörne och Bonnier, funderade över saken: ”Det tycks främst vara de tre redaktörerna som personligen driver ändringarna. Alice Teodorescu, PM Nilsson och Anna Dahlberg skriver texter på sina liberala ledarsidor som bara med svårighet kan pressas in under det liberala paraplyet.”

Alice Teodorescu håller, förstås, inte med:

– Stödet från läsarna har varit massivt vilket syns inte minst i mejlkorgen. Dessutom hade jag aldrig tagit jobbet om jag inte hade haft ett starkt stöd och en viktig del var ett långt samtal mellan mig och GP:s ägare. Det finns en väldigt tydlig skrivning i GP:s bolagsordning om de värden ledarsidan ska definieras av. Jag väntar fortfarande på den som kan gräva fram en artikel som visar på att jag någon gång har skrivit i strid med det.

– Jag tycker det är intressant att följa hur det politiska samtalet svängt på mycket kort tid. Om det jag skrev tidigare av vissa ansågs vara en ”högergir” vore det spännande att få veta vad de anser om den ”högergir” som i princip alla riksdagens partier nu ställt sig bakom, inklusive den rödgröna regeringen. Varför är det så tyst om det?

Vi har tagit oss till Göteborgs central och klivit ombord. I bistron väljer hon en sallad och en sötsak och hon är trött. Hon äter i stolen medan tåget rusar mot huvudstaden. Vi pratar om hennes barndom i kommunismens Rumänien, en tid från vilken hon har fragmentariska minnen, mer känslor än direkta händelser.

– Jag var lillgammal och mina föräldrar hade stort umgänge. Det var alltid folk och rörelse hemma. Jag tyckte att det var väldigt roligt med vuxna och att få vara med. Sådant minns jag, att jag tyckte om att leka doktor. Jag brukade alltid undersöka våra gäster, säger hon och skrattar.

– En jämnårig killkompis skulle jag gifta mig med. Vi tjafsade alltid om vem som skulle städa. Hemma hos honom städade pappan och jag tyckte att ”det ska kvinnor göra”. Sedan var vi tre flickor som lekte på dagis och så hade jag två låtsaskompisar som jag hade långa monologer med. De var ständigt närvarande.

Mamma jobbade på labb och pappa, som var tandläkare, arbetade på annan ort. Han var endast hemma på helgerna och dyrkades när han dök upp. Och så var det mormor, hos vilken familjen bodde mycket efter att morfar hade dött 1982. Minnet av den lägenheten sitter djupare.

– Jag kommer ihåg att vi på dagis fick konserver till mat hela tiden och att jag var ständigt sjuk. Och sedan vi kom till Sverige har jag i princip varit frisk.

Exakt hur tågresan till Sverige började, några månader före revolutionen 1989 – när diktatorn Nicolae Ceausescu avrättades tillsammans med sin hustru Elena – minns hon inte. Pappa hade tagit sig hit 1987, efter att ha flytt från en läkarkongress i Italien, då mamma precis hade blivit gravid med lillasystern som föddes i juli 1988.

– Vi pratade i telefon med honom en gång i månaden. Regimen var inte så glad över att han hade lämnat landet. Ett par fick inte åka på smekmånad, en hel familj kunde aldrig göra något tillsammans, om det inte fanns något ankare kvar.

Hon var rädd på tågresan, för mamma var rädd. Systern var ett år gammal och mormor var med. Alice Teodorescu minns ryggsäckar och smycken nedsmusslade i rör, det enda man enkelt kunde få med sig. Det tog flera dagar och hon längtade efter att få återse sin pappa. Slutligen träffades de på färjan från Tyskland till Sverige.

Hur kändes det?

– Jag vet inte, varmt. Mitt vuxna jag tänker att det måste ha känts så overkligt. Två år i ett barns liv är lång tid.

Familjen angjorde Trelleborg och flyttade till Lund. Alice Teodorescu var väldigt ledsen och kände sig ensam men har få hågkomster: flyktingdagis i gula baracker, oron hemma.

– Jag tänker på mamma som var född och uppvuxen mitt i Bukarest och sedan hamnade i en liten stadsdel i Lund där det fanns en åker inte så långt bort. Det måste ha varit så otroligt påfrestande och jag sniffade nog upp den här känslan av att det inte var så lätt. Jag satt i fönstret och tittade på grannbarnen som lekte men gick inte ut. När jag inte förundrades över överflödet av mat i affärerna lekte jag inomhus med min syster.

Hon skrattar ofta, även när hon pratar om sådant som är mindre roligt.

Saknade du Rumänien?

– Nej, men jag tror att jag saknade ett sammanhang. Det var ju inte tryggt i och med att mina föräldrar förmodligen inte var trygga. Vi umgicks med några andra från Rumänien och alla var akademiker men tvingades verkligen börja om. Och på den tiden, tack och lov, kunde man börja om. Det fanns enkla jobb och folk var beredda att ta dem, men efter 90-talskrisen rationaliserade man bort ganska många sådana arbeten vilket gjorde att den naturliga inkörsporten i mångt och mycket försvann.

Familjen Teodorescu flydde, som så många i detta land, från en repressiv stat. Här skämdes hon för sitt namn (och ville byta till Anna) och mamma undersökte möjligheten att ta ett nytt efternamn, för att underlätta etableringen. Alice Teodorescu fick börja i förskolan med tolk, hösten 1990.

Foto: Jonas LindstedtBåde före och efter före­draget kommer flera personer fram till Alice Teodorescu och berömmer henne för hennes texter.

– Det var hemskt. Och så skulle jag gå på hemspråk men ville ju inte vara där. I min klass var det bara barn födda i Sverige, bortsett från en halvgrek som förstås var glad över att det hade kommit någon som var mer utlänning än han var. Min fröken var från Norrland medan min systers dagisfröknar var från Malmö, så vi pratade helt olika. Hon sa ”maj” och ”daj” medan jag pratade någon form av norrländska. Jag hade bara svenska kompisar och mitt gäng, vi kallade oss Järngänget, var alla duktiga i skolan. Men jag kände mig annorlunda. Det var så mycket som påminde om det, som att vi inte hade råd att åka på bilsemester genom Europa utan åkte till Rumänien någon enstaka gång.

Språket blev hennes livlina. Fattigdom var ingen ursäkt för att inte vara bildad – före flykten skickade mamma deras böcker till Sverige. Böcker på rumänska som sedan stod olästa.

När började du känna dig svensk?

– Jag tror att första steget mot det var när jag valdes till klassens lucia i ettan, för att jag var mörkhårig. Jag kunde inte så mycket svenska men jag förstod ju att det här var stort, för jag blev inkluderad i någonting som jag uppfattade som otroligt svenskt.

Det är något av en vattendelare i hennes historia. Som Alice Teodorescu betraktar världen är det genom vanor som dessa, som inte alltid är så lätta att förklara, man blir del av ett nytt land. Den människa som hävdar att traditioner exkluderar menar hon missar något centralt. Hon har alltid tyckt om traditioner, det högtidliga.

Föräldrarnas äktenskap skulle inte överleva påfrestningarna i Sverige och Alice Teodorescu minns skilsmässan som ”fruktansvärd”.

– Den var utdragen och infekterad. Vi var hos pappa varannan helg, men det fungerade inte så då blev det att vi bara bodde hos mamma. Jag var väldigt otrygg. Gud, är det någonting som har präglat mig så är det mina föräldrars skilsmässa. Jag var ledsen och... rädd, tror jag. I min värld försvann han en dag, när han åkte till Sverige. Sedan skilde de sig. Det var ingen i min klass som hade skilda föräldrar. Jag älskade att äta hos kompisar när hela deras familj var samlad, det var otroligt symboliskt laddat.

På julaftnarna, när Alice Teodorescu och hennes syster hade följt mormor till hennes lägenhet, tittade de in hos folk. De stirrade på människorna som hade samlats för att fira tillsammans. Där fanns det som hon saknade; familjen som en enhet.

– För mig blev längtan efter kärnfamiljen väldigt stark, förmodligen till stor del på grund av att de skilde sig. En av de finaste saker man kan ge sina barn är vetskapen om att många konflikter går att lösa, att det finns ett värde i att inte ge upp. Man ska aldrig vara i destruktiva relationer, men jag är väldigt skeptisk till folk som aldrig bråkar inför sina barn. Ser man inte sina föräldrar bråka och bli sams blir man konflikträdd och lär sig att det är läskigt med oenighet och stora känslor.

Hur kommer det sig att du inte har blivit trygghetssökande?

– Hur vet du att jag inte är det? säger hon och tittar upp. Jag tror att det krävs en viss känslighet – en sårbarhet – för att man ska engagera sig politiskt och i samhället. Det är drivkraften. Samtidigt behövs det en styrka för att stå ut med att man har stuckit ut huvudet.

Blir du ledsen?

– Jag blir ledsen när jag upplever att jag inte når fram eller blir missförstådd och det kan ju delvis bero på saker som jag kan styra över men också på att man vill missförstå, för att man vill ha konflikten och polemiken. Personligen strävar jag alltid efter att försöka förstå den jag möter. Det finns debattörer på vänstersidan som jag har väldigt stor respekt för. Även om jag inte håller med dem så kan jag ändå förstå logiskt hur de resonerar och en sådan person är Jonas Sjöstedt.

En stor soffa på Grand hotell i Stockholm, några dagar senare. Det är anrika lokaler mitt i staden och en plats där Alice Teodorescu trivs. Hon önskar endast ett bakverk och väljer en tung, mörk pjäs till vilken hon dricker jasminte. Vi pratar om hennes skolkarriär, som var rak men som har kostat mycket arbete och tid.

Foto: Jonas LindstedtAlice Teodorescu går helst inga längre sträckor inne i stan. ”Mina skor är inte gjorda för det här.”

Förväntningarna hemifrån var tydliga. Hon målade, studerade teckenspråk och läste mängder av böcker på svenska. Hon sjöng i kör, spelade piano, skrev noveller och ville bli diplomat. Som 12-åring kom hon in på Svenska balettskolan i Malmö och drömmen var att gå på Katedralskolan – ”Katte” är en institution i Lund.

Alice Teodorescu träffade sin första pojkvän på en fest för Moderat skolungdom men gick aldrig med i något ungdomsförbund. Som vuxen gjorde hon ett högst medvetet val att inte heller gå med i ett politiskt parti.

– När jag studerade juridik och ville bli försvarsadvokat var det en advokat som sa till mig att jag skulle tänka mig för innan jag gick med i ett borgerligt parti, ”dina klienter kommer sannolikt inte att vara borgerliga”. Jag tror att jag är mer intresserad av idéerna bakom än politiken i sig. Jag vet inte om jag skulle vara så himla duktig på det politiska spelet, att vara taktisk.

Det partipolitiska intresset hade vaknat 1998, i sjuan. En tjej i klassen var vänster och ”sjukt duktig på argumentation” och det var mot denna kombattant Alice Teodorescu slipades. Då som nu kände hon väldigt starkt för individen och dennes rättigheter, kom till insikt om att hon är liberal och röstade på Folkpartiet i skolvalet.

Diktatorn Ceausescus kommunistiska Rumänien är den grund utifrån vilken man måste förstå hennes åsikter. Hon tror själv inte att det är svårare än så.

– Kommunismen har i alla länder där den har funnits skördat liv, lett till ofrihet och fattigdom. Jag har svårt att se något positivt med nazismen av exakt samma skäl. Det är kollektivistiska ideologier som inte ser människan.

Tack vare det fria skolvalet, som infördes under regeringen Bildt 1992, kunde Alice Teodorescu börja på Katedralskolan. Hon älskar denna valfrihet och slåss med näbbar och klor mot varje person som på något sätt vill begränsa den.

Du hade inga negativa känslor kring att din tillvaro var så målinriktad?

– Jag tvekade inte. Däremot hade jag alltid prestationsångest. Mindre i dag, för jag har nischat mig så hårt mot det jag vet att jag är duktigast på, men jag brottades jättemycket med det på både högstadiet och gymnasiet. I att vara duktig finns hela tiden en skräck för att inte vara duktig nog. Men jag tror också att det är sunt, att man ibland känner så. Det får inte bli hämmande, men det är viktigt att inte ta saker för givna. Man ska vara ödmjuk.

Jag tror att det var kolossalt viktigt att du hamnade i Lund.

– Det tror jag också. Mina föräldrar ansåg att det var viktigt att vi bodde i ett område där majoriteten hade svensk bakgrund. Jag skulle hela tiden vara i sammanhang där jag tvingades bli en del av det nya. Och det berodde också på att de säkert mådde dåligt över att de inte kunde erbjuda mig det. Sverige är ett land där väldigt mycket avgörs av kontakter och som invandrad har du ett handikapp. Det är säkert så att jag var osedvanligt lydig och gjorde det som förväntades av mig och jag har säkert gått miste om en massa roliga saker, men jag är helt övertygad om att jag aldrig hade suttit där jag sitter i dag annars. Och det är sorgligt men jag tror att det är bättre att man är ärlig med att det är det som krävs, än att man förlitar sig på talang eller tur.

Vi diskuterar huruvida det är rimligt att tro att alla kan ha en lika framåtsträvande uppväxt. Hon säger leende att hon ”hoppas att inte alla har det”.

Teoretiskt har alla som växer upp i Sverige samma – eller extremt många – valmöjligheter. Ser du att vissa val ligger väldigt långt bort för en del, beroende på uppväxt?

– Ja, fast det centrala är att de finns. Det är klart att det är lättare att göra informerade val om du har informerade föräldrar. Men alla kan ta sig lite längre, bara de anstränger sig – det betyder inte att alla kommer bli Zlatan. Det kan tyckas orättvist, men så är det.

Du stör dig väldigt mycket på ordet ”strukturer”?

– Strukturdiskursen är ju inte ett svenskt påfund utan är ett sätt att beskriva den verklighet som finns i till exempel USA och Sydafrika, som har en helt annan historia. Där kan det ha en relevans. Jag tycker inte att man kan säga att Sverige är genomsyrat av strukturell rasism, som ju på något sätt blir utgångspunkten för hela diskussionen. Jag tror att det förenklar ett komplext problem. Skulle jag till exempel vara underordnad en outbildad vit man i glesbygden?

Men strukturer handlar inte om individperspektivet?

– Jo. Om man säger att det är strukturellt då är konsekvensen av det att den ordningen råder. Och ett väldigt bra exempel som inte handlar om etnicitet är våld i nära relationer där utgångspunkten i vissa kretsar är könsmaktsordningen, att män slår kvinnor. Men om man tittar på homosexuella relationer, där det också finns partnervåld, eller kvinnor som slår män, så ser man att de har väldigt svårt att få hjälp av myndigheterna. Där får vi problem. Vi fastnar i huruvida något är strukturellt och då missar vi det som hamnar utanför den bilden.

Hon ser dock att rasism existerar i Sverige.

– Det finns väldigt många olika sorters rasism. Det finns en rasism på arbetsmarknaden som är namnbaserad, där det finns människor som aldrig får komma till anställningsintervjuer. Det finns en rasism som drabbar etniska svenskar, från invandrade. Det finns rasism bland invandrade mot andra invandrade, baserat på religion eller på kulturella spänningar som kan ha funnits i hemlandet. Och den rasism eller fördomar som jag drabbas av när jag får höra att jag har lyfts fram på grund av min etnicitet, min ålder eller mitt kön.

Foto: Jonas LindstedtAlice Teodorescu mickas på  och testar ljudet innan det är dags att gå upp på scen.

Som liberal skulle man kunna tänka sig att hon är emot anonymiserade jobbansökningar, vilket innebär att en arbetsgivare inte vet om det är en Ahmed eller en Sofia som söker, men hon är positiv.

Ska man lagstifta så att det gäller även privata företag?

– Det skulle jag kunna tänka mig.

Är det ett problem att kvinnor tjänar mindre?

– Absolut, men jag tror att det finns ganska många förklaringar som inte handlar om diskriminering. Till exempel finns det mycket som tyder på att kvinnor är ganska dåliga på att löneförhandla. Flickor uppfostras inte till att ta risker och ta plats på samma sätt som pojkar gör. Jag tror att det är en attitydfråga. Män tenderar att övervärdera sig själva och får lön i enlighet med det, tvärtemot kvinnor som undervärderar sig själva. Varför gör kvinnor det? Skärp er och inse hur meriterade och värdefulla ni är!

Alice Teodorescu pratar om lika rättigheter, att ge alla samma förutsättningar, att ingen ska diskrimineras. En ”likvärdig skola” återkommer i hennes resonemang. Får man inte sunda värderingar med sig hemifrån är det samhällets, i första hand skolans, ansvar att sörja för att alla har en möjlighet att bli goda medborgare. Skolan måste ställa krav och lärarna behöver vara auktoriteter. Hon vill inte att skolan ska göra undantag för någon, av religiösa eller andra skäl.

– Det meritokratiska synsättet är en högst liberal värdering, att man oavsett förutsättningar ska kunna ta sig någonstans. Socialdemokratin i Sverige förvaltade det väldigt väl, fram till att man slutade göra det, det beklagar jag.

Socialdemokratin har i vissa frågor nästan haft ett ”det löser sig”-synsätt?

– Det gör det inte! Det löser sig för dem som får hjälp hemifrån, alla andra behöver ett system som ställer upp de kraven. Därför tror jag att det för sådana som mig och Daniel Suhonen (känd socialdemokratisk debattör), vilket han har sagt i någon intervju, var viktigt med läxor och betyg. Det blev ett sätt att på papperet visa att vi är lika duktiga som alla andra. Det kanske största sveket i den moderna skolan är att vi har gått över till att man ska lära sig och lägga upp sin undervisning själv.

Skolfrågan är också högst instrumental i frågor om integration, som hon vurmar för. Men hon är bekymrad. ”Jag har sällan känt sådan uppgivenhet som i dag. Det Sverige min familj sökte sin tillflykt till för 26 år sedan finns i mångt och mycket inte kvar”, skrev hon nyligen (GP, 2 november: ”Det som inträffar nu är ett enormt svek”). Texten handlar om de parallella samhällen svensk politik har skapat och cementerat, där skottlossning och andra former av kriminalitet är återkommande problem.

– Det ska inte behöva vara skillnad på att växa upp i Lund eller i en förort till Stockholm eller Göteborg. Jag känner uppgivenhet inför att politikerna är så handlingsförlamade och att uppdelningen bara blir större och större. Jag är orolig för vad det kommer göra med ett Sverige där vi alltid har strävat efter att vi ska vara jämlika och jämställda. De reformer som skulle krävas finns inte. Jag vet inte längre vad man ska göra.

De samordnade terrordåden i Paris natten mellan 13 och 14 november, där omkring 130 personer dödades, har fått henne att misströsta än mer.

– Det är klart att man blir rädd. Om det kan hända i Frankrike, som har mycket bättre beredskap, hur ska det då gå här? Det är en fråga om när och inte om vi också drabbas. Att självmordsbombaren på Drottninggatan i Stockholm 2010 endast dödade sig själv var bara tur.

– Den här oron spär på polariseringen och skapar en otrygghet bland de människor som kommer hit och har asylskäl men också ute i samhället. Vi blir mer misstänksamma mot varandra och sluter oss och får mer av de här parallellsamhällena.

Även här är Alice Teodorescu väldigt kritisk till landets politiker och hur de har hanterat situationen.

– Den första IS-videon med svenskar tror jag dök upp 2012. Det är ett väldigt sent uppvaknande, inte minst i Göteborg som har en väldig radikalisering i de här grupperna. Man kan inte blunda och hoppas att det ska gå över. Politikernas uppgift är inte bara att hantera uppkomna situationer utan också se till att de inte uppstår. Resorna från Sverige till Syrien uppstod inte i går och inte heller flyktingströmmen till Sverige. Vi måste kunna föra teoretiska resonemang om vilka våra möjligheter är, det har man inte kunnat göra utan att bli stämplad som alarmist eller som en person som legitimerar SD. Politiker kan inte stå och säga att ”vi har varit naiva”. Ni är inte satta för att vara naiva, då tycker jag att ni ska avgå.

I samband med Husbykravallerna 2013 var du upprörd och menade att ungdomarna borde vara tacksamma. Har du lättare att vara tacksam för att du inte är född i Sverige?

– Det tror jag absolut. De som tycker att vi som har kommit hit inte behöver vara tacksamma förstår inte hur mycket de själva har att vara tacksamma för. Jag tycker att det är en självklarhet.

Samtidigt, det här är ofta människor som känner sig otroligt utsatta. Som misstänkliggörs i butiker, får glåpord kastade efter sig, kanske aldrig har fått det stöd de skulle ha behövt i skolan. Ser du att det finns någon skillnad?

– Jag har aldrig ifrågasatt deras erfarenheter. Jag har aldrig gjort anspråk på att mina erfarenheter är de enda som existerar. Det jag invänder emot är förklaringsmodellen, eftersom den tenderar att åtföljas av en viss sorts lösningar. Därifrån till att kategoriskt säga: ”Du tycker som du tycker bara för att du inte har erfarit det här.” Nej, för mig handlar inte mina principer om vad jag har varit med om.

Det är lätt att säga, men vi kommer knappast ifrån våra erfarenheter och hur mängden av dessa osynligt påverkar oss.

– Okej, så konstaterar vi det. Vad händer sedan då? Vad är deras lösning?

Fast lösningen ligger kanske inte hos den enskilde utan i samhällsordningen?

– Absolut. Och vad är samhällets lösning? Det är det vi aldrig kommer till eftersom vi hela tiden fastnar i om det är strukturellt eller inte. Jag har aldrig sagt att ansvaret enbart ligger hos individen, däremot att vi också behöver prata om individen. Vi pratar om allt annat än det individuella ansvaret. Det är ett enormt svek, inte minst från vänstern, att man inte längre pratar om klass och social rörlighet utan om rasifiering och strukturer.

Foto: Jonas LindstedtAlice Teodorescu föreläser om framtidens kommunikation på Auktions­verket kulturarena i Göteborg.

Berättelsen om Sverige behöver uppdateras, menar hon. I Alice Teodorescus Sverige ska man tala om att människor kan bli något. Det, tycker hon, är en mycket mer inspirerande skildring än den om ett land genomsyrat av strukturell rasism.

– Där måste skolan ta sitt ansvar och kompensera för skillnaderna. I dagens Sverige går fattigdom och utanförskap i arv, precis som rikedom. Båda delarna är lika problematiska.

Bakelsen är halvt uppäten och hon lämnar den så. Grand är inte tomt men någorlunda tyst och hon lutar sig tillbaka i soffan. Om någon vecka kommer tidningen Fokus lista över Sveriges 100 mäktigaste, där Alice Teodorescu har placerats som nummer 92.

Hennes princip om fri migration har fått sig en törn under det senaste halvåret, med massflykten från oroshärdar världen över. Jag säger att jag tror att det land hon önskar, där alla tar sig upp och vidare utan att tära särskilt länge på välfärdssystemet, inte existerar. Hon suckar.

– Det är därför jag är så uppgiven. Jag tycker att det är ett väldigt svårt moraliskt dilemma inbyggt i det här. Skälet till att människor kommer till Sverige är att det inte är Jordanien men om Sverige blir Jordanien har vi uttömt vår möjlighet att vara ett land som tar emot människor i nöd. Någonstans blir det en fråga om var man ska lägga sin lojalitet. Gentemot alla människor som potentiellt skulle behöva komma eller mot de människor som redan finns här och som sviks gång på gång?

– Vi som kan sätter ju inte våra barn i skolor som inte fungerar, vi bor inte i områden där det skjuts varannan kväll. Den här humanismen som det ges sken av i Sverige, där folk står och fotar sig själva när de gör goda saker – den har också en gräns. Problemet är att vi inte har klarat av att föra en ärlig diskussion om vad de olika alternativen innebär, att vi faktiskt står inför ett val. Det håller inte som alltfler politiker gör i dag, att kasta ur sig desperata nödlösningar när krisen är ett faktum.

Vilka förändringar skulle krävas för att vi skulle kunna ha fri invandring och hur tar ett sådant samhälle ansvar för sina svaga?

– Det är en vision. Tyvärr låtsas delar av politikerkåren att den är möjlig, det är den inte. För att det ska kunna gå att genomföra så behöver de stora skillnaderna mellan rika och fattiga länder minska. Sverige kan inte ensamt ha fri invandring, det behövs många fler länder, vilket flyktingkrisen med all tydlighet visar. Ungefär som EU, men för hela världen.

– Fri rörlighet är inte detsamma som att man har rätt att bli försörjd. En modell skulle kunna vara att man som invandrad får lån och samtidigt slipper betala skatt i fem år, men det förutsätter att människor kan få jobb. Sedan får man kvalificera sig till välfärdssystemet, ungefär som ett försäkringsbolag, men man ska ha rätt till skola och basal och akut sjukvård.

Får vi inte mycket större hemlöshet? Vem kommer vilja bygga bostäder för de här människorna?

– Och det är därför det här är en vision som inte går att förena med verkligheten och anledningen till att jag har blivit så himla upprörd över vissa liberaler som går ihop med Aftonbladets ledarsida och säger att det inte finns någon konflikt mellan fri invandring och välfärd, för det gör det visst. I det valet tror jag att svenskar i allmänhet väljer att behålla sin välfärd framför att öppna gränserna.

Så då kommer vi aldrig kunna ha fri invandring?

– Nej, det tror jag inte.

Karriären är viktig för henne, men inte allt. Hon har kritiserat sin egen generation för att den önskar allt på en gång – vid 30 ska man ha lyckats inom sin profession, träffat den människa man ska dela livet med och skaffat barn. Men det är inte livskvalitet, har hon kommit fram till. Hon vill inte stressa sig själv i onödan, vill hinna med sin familj.

– Jag har alltid haft en stark barnlängtan vilket säkert beror på att jag formades väldigt mycket av mina föräldrars skilsmässa. Jag har alltid drömt om att få göra allting rätt själv. Det är väl ganska vanligt att man vill kompensera för det man själv inte fick och i det ligger i mitt fall att få skapa den där lyckliga familjen.

Hur lätt tror du att det är?

– Det är jättesvårt. Desto större anledning att anstränga sig och våga drömma.

Foto i text: Jonas Lindstedt

Fakta. Alice Teodorescu

Född: 
2 maj 1984 i Bukarest.

Aktuell med:
Politisk redaktör och chef för ledarsidan på Göteborgs-Posten.

Karriär: 
Juristutbildad i Lund, har skrivit för bland annat Skånska Dagbladet, Barometern, Aftonbladet och Svenska Dagbladet.

Fritiden: 
Målar akvarell, dansar balett, reser och har en stor fäbless för vackra klänningar.

Min politiska profil: ”Ideologiska etiketter betyder föga när begreppsförvirringen blivit allmängods.”

Det värsta jag blir kallad: Husblatte.

Gör jag om tio år: ”Skriver romaner, idéutvecklar i någon form och njuter av en stor familj.”

Alice Teodorescu om:Insemination

Alice Teodorescu om:

Insemination av ensamstående kvinnor: ”Det är inte statens uppgift att göra barn föräldralösa. Alla barn behöver två föräldrar, oavsett kön.”

Bibliotek: ”De ska vara tysta och skötsamma, bland annat för att barn som inte har en lugn hemmiljö ska ha en plats att studera på.”

Pridetåg: ”Homosexuella är som alla andra. Löser vi problemen med diskriminering genom att springa runt med en boa på stan?”

Att inte ställa samma krav på människor, oavsett bakgrund: ”Det är en mycket värre form av rasism, att indirekt säga att vissa människor inte kan på grund av sin etnicitet.”

”Fuck off-kapital”: ”Jag vill att Sverige ska vara ett land där man kan skaffa sig en buffert men det kräver lägre skatter.”

Hans Rosling: ”Han skulle kunna ses som nyliberal, eftersom han tycks förespråka en värld utan gränser, vilket vänstern verkar missa.”

Om borgerligheten bör samarbeta med SD för att säkra makten: ”Borgerligheten ska sträva efter att säkra eget mandat, det är givet dagens läge svårt, varför man i frågor där en gemensam agenda föreligger bör försöka hitta partiöverskridande överenskommelser.”

Stefan Löfven som statsminister: ”Sällan har en statsminister ställts inför så många svåra problem och haft så få lösningar.”

Sin roll i samhällsdebatten: ”Att bidra till att öppna tankerummet.”

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.