Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Sverige

”Allt handlar om mänskliga rättigheter”

Hennes mamma tvångssteriliserades. Som barn kallades hon ”jävla tattarunge”. Så sent som 2011 registrerades hon olagligt av polisen.

Fis Soraya Post bär på erfarenheter som få andra toppolitiker har. Som nyvald EU-parlamentariker blir hon Sveriges första romska politiker på riktigt hög nivå.

DN:s Niklas Orrenius och Lotta Härdelin följde henne före och efter söndagens rosa valframgång.

Det är ett par veckor kvar till valet. Soraya Post står i duggregnet på Chalmersgatan i centrala Göteborg. Fi ökar som en raket i mätningarna. Mobiltelefonen surrar nonstop. ­Aftonbladet vill veta: Vad tycker du om porr? Förbjuda? Tillåta?

Soraya Post skakar på huvudet: något porrförbud vill hon inte ha. För var ska man dra gränsen? Och kanske finns porr som inte är kvinno­förnedrande?

Tydligen har flera av hennes parti­kamrater i Fi svarat att de är för ett förbud. Fi splittrat i porrfrågan, så har Aftonbladet tänkt sig vinkeln. Soraya Post suckar, skrattar till, fimpar cigarretten och går in på Jennie H:s nagelstudio.

– Vad tycker du om porr, Jennie? frågar hon.

Jennie Heijdenberg ler. Hennes nagelsalong luktar starkt av akryl, som man bygger och förstärker naglar med. En mops, en chihuahua och en dvärgpinscher struttar omkring.

Soraya Post är en av Jennie H:s många stammisar. En gång i månaden går hon hit för att fixa naglarna och prata med Jennie.

– Soraya är ju lite wild and crazy, säger Jennie Heijdenberg och ser roat på sin kund. Någon gång fick hon för sig att hon skulle ha illgrönt på naglarna. ”Det ser så snyggt ut på andra”, sa hon. Jag sa: det är inte din stil.

Vilken är hennes stil då?

– Mycket färg. Lila, violett, cerise.

Soraya Post klappar sig på bröstet där ett rosa märke från Feministiskt initiativ sitter fastnålat.

– Den här gången måste det matcha min Fi-knapp, vet du.

Jennie Heijdenberg låter Soraya Post välja mellan rosa nyanser: pinky bikini, rose berlingot och purple panic.

– Pinky bikini, är den inte lite mesig? Jag tar purple panic. Den är ju skitkaxig, den kör vi på. Och jag älskar ju Prince och ”Purple rain”.

Aftonbladet ringer igen, sedan SVT. Aktuellt vill ha med Soraya Post i studion.

De etablerade partierna har haft lång tid på sig att göra något åt kvinno­förtryck och diskriminering, men det går för långsamt, säger Soraya Post. Och titta hur det ser ut när det är partiledardebatt: sju män och så Annie Lööf som enda kvinna!

– Det är bara att se på den uppställningen så förstår man att vi behövs.

Orden kommer med en självklarhet. Så talar en toppolitiker på väg in i EU-parlamentet, buren av en rosa opinionsvind.

Men det räcker med att känna till lite grand om Soraya Posts bakgrund för att förstå att det inte är någon självklarhet att hon nått sin framskjutna position.

Och för ett halvår sedan var hon inte ens politiker.

Soraya Post grät i telefonen första gången vi talade med varandra. Det var i september förra året. Två månader senare, i november, skulle Feministiskt initiativ komma att värva henne.

Soraya Post skulle komma att stå på ett nomineringsmöte och utan att darra likna sig själv vid Martin Luther King, Rosa Taikon och Rosa Parks.

Men det visste hon inte när jag ringde i september. Hon var 56 år: en romsk aktivist och offentlig tjänsteman vid Västra Götalands­regionen. En internationellt efterfrågad expert på mänskliga rättigheter. En frånskild fyrabarnsmor som levde i en vacker lägenhet i centrala Göteborg.

De senaste tio femton åren hade hon känt sig pånyttfödd. Hon hade lyckats göra sig fri från tyngande bagage från uppväxten. Hon hade börjat ta plats – och hon hade slutat att nedvärdera sig själv.

– Nu kommer allt tillbaka. Allt det mörka, sa Soraya Post när hon lyssnat på det jag hade att säga.

Jag hade fått polisens olagliga register över tusentals romer i mina händer. ”Kringresande”, hade polisen döpt den stora datamappen till. Jag gick igenom över fyra tusen namn på människor, räknade och funderade.

Där fanns de gamla svensk-romska släkterna: Taikon, Columber, Kaldaras. De äldsta registrerade var döda, födda på 1800-talet.

Det var oerhört många barn i registret. När jag räknat visade det sig att totalt 1 320 barn registrerats, spridda över landet. Flera hade förts in i registret som spädbarn.

Nästan alla i registret tycktes vara romer. Undantag fanns: Om en rom fått barn med en icke-rom var även denne registrerad, tillsammans med släktingar.

Många registrerade var helt ostraffade. Registret innehöll inga uppgifter om eventuell kriminalitet. Däremot var namn, kön, personnummer, folkbokföringsadress och släktband noggrant angivna.

Jag studsade när jag såg Soraya Posts namn i registret: hon är ju en känd människorättsaktivist! Jag slog 031-numret, levererade nyheten: du finns i polisens romska register. Dina barn också. Och dina barnbarn.

Mellan snyftningarna började Soraya Post att berätta sin familjs historia.

Den var även Sveriges historia.

– När jag döpte min dotter 1979 så stod det ”zigenare” i dopattesten. Jag tänkte inte så mycket på det då. Det var bara så det var. Vi var märkta, vi romer, vi var andra klassens människor. Hela min självbild gick ut på det i så många år: jag såg ned på mig själv, säger Soraya Post.

Det finns så många exempel på diskriminering och förtryck i Soraya Posts liv att det är svårt att veta var man ska börja. Ändå säger Soraya Post att hon haft det lättare än de flesta andra romer. Skälet:

– Jag är blond. Därför har jag alltid fått föra familjens talan. Det funkar så: många litar mer på blonda människor än på mörka. Mamma var väldigt mörk.

1958 tvångssteriliserades Soraya Posts mamma Ingrid av sjukvården i Göteborg. Enligt vad Soraya Post fått höra var hennes mamma gravid då – en graviditet som avslutades. Vårdpersonalen gjorde en tvångsabort.

– De sa till mamma: Var glad att du har fått två barn. Vill du behålla dem måste du gå med på det här.

Fyrtio år senare beslutade staten att Ingrid Post skulle få ersättning för övergreppet på 1950-talet. Blonda Soraya Post drev ärendet åt sin mörka mamma. När pengarna väl kom – 180 000 kronor – mådde både mor och dotter illa.

– Tänk själv: att få pengar för ett barn man aldrig fick se. ”Det var ett gossebarn”, berättade mamma att de sa. Hon plågades i resten av sitt liv.

För några veckor sedan beslutade Justitiekanslern att Soraya Post och alla andra som finns i ”Kringresande­register” har rätt till 5 000 kronor i skadestånd för kränkningen som polisens olagliga registrering inneburit.

– Jag tänker inte ansöka om pengar. Det känns ovärdigt.

Soraya Post har levt i den romska kulturen i hela sitt liv. Hon tillhör gruppen resanderomer. Familjen talade romani i hemmet. Hon var duktig i skolan – men hoppade av gymnasiet när hon blev kär och flyttade ihop ”med min Taikon”, som hon säger.

Fyra barn fick de, Soraya Post och hennes man. Barnen är vuxna i dag, föräldrarna skilda. Soraya Post har god kontakt med sin exmake, säger hon.

– Nu blir det inga fler män. Jag är en matriark, Niklas. Jag klarar mig bra.

Även Soraya Posts äldsta dotter gifte sig ung, som sextonåring. Det var inget officiellt äktenskap – men det hölls en bröllopsfest och alliansen erkändes i släkten.

Unga brudpar är inte helt ovanliga i den romska kulturen.

– De ville ha varandra.

Några dagar före valet följer DN:s fotograf Lotta Härdelin och jag med Soraya Post till Skarpnäck för att träffa en grupp romska väljare. Romerna på mötet är politiskt engagerade från höger till vänster.

Soraya Post har en tydlig vänsterprofil. I tidigare val har hon röstat på Vänsterpartiet. Ändå deklarerar den blått sinnade Gregor Rosengren-Kwiek att han tänker lägga sin röst på henne.

– Jag vill så gärna att hon ska till Bryssel.

En annan mötesdeltagare, Sixten Lassesson, nickar medhåll.

– Vi kan lita på Soraya. Hon förstår våra frågor och svar. De behöver en rom därinne i parlamentet!

Soraya Post betonar att hon står för feminism och mänskliga rättigheter för alla. Hon är inte längre en romsk lobbyist som enbart ska slåss för romernas sak – hennes uppdrag är bredare nu. Samtidigt ser hon antiziganismen som Europas kanske allra mest brännande fråga.

– I det moderna Europa lever femton miljoner romer som i ett katastrofområde i tredje världen. Det är en skam.

På valnatten kramar Soraya Post partivännen Gudrun Schyman, badandes i rosa ljus. Fi-anhängarna jublar när hon håller sitt segertal.

– Europa har varit fattigt på kärlek. Nu kommer vi!

Senare på natten doppar hon fötterna i Mariatorgets fontän och jublar tillsammans med en annan valvinnare, Miljöpartiets Gustav Fridolin.

Dagen efter vallas hon mellan radio- och tv-studior. Vilken partigrupp kommer ni att tillhöra? vill alla veta. Antingen vänstergruppen GUE/NGL, där Vänsterpartiet ingår, eller den gröna gruppen G/EFA där Miljöpartiet finns.

– I början av juni åker vi ned till Bryssel för att förhandla.

Det har Soraya Post gjort förr. Bryssel är hemmaplan för en romsk aktivist på EU-nivå. Där har hon skaffat allierade som franske parlamentarikern Daniel Cohn-Bendit och liknat Berlusconi vid Mussolini från en talarstol.

Vad tror du att de säger på Jennie H:s nagelsalong nu?

Soraya Post skrattar. Ett hest, hjärtligt skratt. Sömnbristen, intervjuerna och cigarretterna har satt sig på stämbanden. Men naglarna lyser fortfarande av purple panic. Jennie H kan sina saker.

– Jag tror att de är skitstolta.

Fakta.
Föräldrarna Ingrid och Andreas Post.

Namn: Soraya Post.

Ålder: 57 år.

Yrke: MR-strateg – vilket innebär att utbilda tjänstemän och politiker i mänskliga rättigheter – på Västra Götalandsregionen. Drev även tidigare kiosker i Göteborg.

Bakgrund: Människorättsaktivist, särskilt aktiv för kurdernas och romernas sak.

Familj: Frånskild. Fyra vuxna barn. Åtta barnbarn.

Aktuell: Nyvald EU-parlamentariker för Feministiskt initiativ.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.