Försvarsanslaget ska inte ens minska. Ändå är kubbningen i gång igen, de senaste tjugo årens omdaning av försvaret har skapat pyrande missnöje lite varstans.
På fredag ska ÖB lämna sitt underlag till regeringen inför den försvarsproposition för åren 2010-2014 som kommer i mars. Liksom inför varje viktigt försvarsbeslut utkämpas strider på flera fronter.
Vapenslagen brottas inbördes för att värna sitt. Inom Högkvarteret används knappen "lägga ned regementen" för att reta lokalpolitiker och skrämma riksdagsmän. Partierna raggar marginalväljare.
Debatten är sällan exakt. Siffror väljs och vrakas. Tisdagens uppgifter att armén i dag skulle ha 20.000 soldater som försvarsledningen skulle vilja ta ned till 12.500 är ett exempel. Försvarsminister Sten Tolgfors (M) har sagt att försvaret bara har drygt 10.000 man totalt som kan sättas in inom ett år; försvaret brukar säga 17.500.
Grundorganisationen, alltså de regementen som utbildar officerare och värnpliktiga, blandas ihop med insatsorganisationen, förband som ska kunna slåss. När de fyra borgerliga partiledarna i höstas sa att det var slut med förbandsnedläggningar menade de det första och bakband det andra.
Efter kalla krigets slut har riksdagen varit i stort sett enig om att göra om det gamla invasionsförsvaret mot Sovjet till ett insatsförsvar, redo för tjänst i både Sverige och Afghanistan. Att insatsförsvaret är mindre är solklart. Att det alltid är billigare är inte givet, eftersom poängen är att det ska användas.
Försvarsbudgeten är fortfarande 40 miljarder kronor om året, men andelen av bruttonationalprodukten har krympt till hälften. En del debattörer anser att utvecklingen har gått för långt, och att det måste finnas en "bottenplatta". Ingen vetenskapsman kan dock fastslå hur stor den ska vara.
Samtidigt försvinner åtskilliga miljarder för gamla yrkesofficerare och byråkratiska sidoverksamheter.
Kriget i Georgien i augusti visade att Ryssland kunde vara farligt för länder i närområdet. Rysk demokrati har stora mörka fläckar. Olje- och gasintäkter gav muskler att förstärka militären, om än från en låg nivå - finanskrisen har verkat i motsatt riktning.
Folkpartiet har hänvisat till Georgien och den ryska utvecklingen för ett något diffust krav att tänka om. Men att dimensionera det svenska försvaret för en hypotetisk stormaktsinvasion - någon gång - går knappast. I själva verket har Sverige aldrig klarat att stå emot ett sådant angrepp. Även under kalla kriget var idén att hålla undan tills västvärlden (Nato) räddade oss.
Så sent som i juni var samtliga riksdagspartier eniga om det mesta i Försvarsberedningen. Nu ser fp taktiska poäng på att skuggboxas inom regeringen. De tre oppositionspartierna har åtminstone fem olika linjer. Fler försvarsdebatter följer.