Vart tog de vägen? De lila åsiktsknapparna med budskapet ”Nej till EU”, fastnålade på var och varannan ryggsäck då svenskarna 1994 gick till valurnorna och med knapp majoritet röstade in Sverige i unionen.
Att de inte syns lika ofta i dag är kanske inte så konstigt. Färska opinionssiffror från Som-institutet (samhälle, opinion, medier) vid Göteborgs universitet visar nämligen att i fjol var 51 procent av de tillfrågade svenskarna för medlemskapet. Det är den högsta nivån i dessa mätningar hittills.
– Man inser att det finns ingenting att vinna på att stå fast vid en principståndpunkt om utträde, utan det kan till och med vara skadligt för Sverige att hoppa av. Det är ingen entusiasm, utan mer en acceptans av faktum, säger Sverker Gustavsson, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet.
Den acceptansen har satt avtryck i den svenska partipolitiken – inte minst hos traditionellt EU-skeptiska Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
I oktober 2008 slopade Miljöpartiet utträdeskravet. Vänsterpartiet har visserligen kravet kvar i sitt partiprogram. Men i och med den utrikespolitiska överenskommelsen med Miljöpartiet och Socialdemokraterna inför riksdagsvalet gäller följande linje: ”Vi rödgröna är fast beslutna om att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU för att kritiskt granska, förändra och förbättra.”
Då vill ändå, enligt senaste Som-mätningen, 20 procent av svenskarna gå ur EU.
– Man har inget att vinna på att exploatera den opinionen partipolitiskt. Det gör mer skada än nytta att vara på kant med EU, förklarar Sverker Gustavsson.
Men Folkrörelsen Nej till EU – som stod bakom de lila knapparna – har inte ruckat på utträdeskravet. Avlägsna är glansdagarna då rörelsen kunde räkna 15.000 medlemmar. Efter ett kraftigt tapp direkt efter folkomröstningen har medlemsantalet ändå legat stabilt på mellan 2.000 och 3.000 personer, enligt första vice ordförande Eva-Britt Svensson.
Är det ett realistiskt scenario att Sverige skulle lämna EU efter 15 års medlemskap?
– Jag tror inte att tillvänjningen inneburit att det är helt omöjligt. Jag tror att med Lissabonfördraget, ökad överstatlighet och militärt samarbete ser svenskarna en gräns för hur långt vi ska gå i EU-frågan. Även om utträdesfrågan inte är aktuell nu har folkrörelsen en oerhört viktig roll i att kritiskt granska medlemskapets konsekvenser, säger Eva-Britt-Svensson, till vardags EU-parlamentariker för Vänsterpartiet.
Om budgetunderskotten och arbetslösheten tilltar i EU-länderna kan den svenska opinionen svänga igen, tror Eva-Britt Svensson:
– Vi ser att medlemsantalet i folkrörelsen ökar ibland när speciella EU-frågor är aktuella.
Hon beklagar skillnaden i EU-synen mellan svenskarna i gemen och riksdagspartierna. Men att hennes eget parti i praktiken inte längre arbetar för utträdet ser hon inte som ett problem:
– Utträdet var inte på vår agenda ens före överenskommelsen med (MP) och (S). Utträdet är inte det akuta i EU-frågorna.
Sverker Gustavsson å sin sida bedömer att den positiva EU-opinionen är här för att stanna. Men säkert går det inte veta. Förvärras den ekonomiska krisen i unionen kan svenskarna åter bli mer EU-negativa.
En annan aspekt är att 51 procent förvisso är en majoritet, men en mycket knapp sådan. Och om dagens politiker ska komma tillrätta med EU:s ekonomiska trubbel krävs en helt annan folklig legitimitet, säger Sverker Gustavsson
– Det är en bekymmersam sak givet de allvarliga saker som ligger framför oss. 50 procent är ju inte den siffra som man behöver. Man skulle behöva 80 eller 90 procent i alla länder för att regerings- och statscheferna ska få igenom sin vilja.