DN når Barbro Jönsson på telefon under en paus i den rättegång mot medlemmar i Brödraskapet Wolfpack som på tisdagen avslutades i Göteborgs tingsrätt. På frågan om hur hon upplevt tiden sedan hennes ytterdörr sprängdes i bitar svarar hon "förvirrande."
- Man tappar plötsligt kontrollen över sitt eget liv och jag tillhör inte precis de människor som uppskattar det, säger chefsåklagaren.
Vilka uppoffringar har du tvingats göra?
- Det är väldigt stora förändringar och väldigt stora begränsningar.
Kan du träffa vänner och bekanta?
- Under vissa former, ja.
Vad har varit svårast att anpassa sig till?
- Det har gått i ett, så jag har faktiskt inte hunnit känna efter. Men begränsningarna börjar gnaga på mig nu.
Vad saknar du mest?
- De planer som vi hade inför julfirandet och som gått fullständigt i stöpet. Det stör mig väldigt mycket.
Hur länge kommer säkerhetsinsatsen kring dig att pågå?
- Jag kan inte svara på det eftersom jag har en framförhållning på ja, den är väl inte tjugo minuter men inte mycket mer än en dag.
Förutom irritationen över saboterade julplaner, vilka andra känslor har du inför gärningsmännen?
- Inga alls eftersom jag inte vet vilka de är.
Går det verkligen att vara känslokall?
- Nej, det är jag väl egentligen inte. Men faktum är att det inte hunnit sätta sig, så jag vet faktiskt inte riktigt vad jag känner. Känslorna kommer i förhållande till små, praktiska irritationsmoment.
Direkt efter attentatet sa du till DN att du skulle arbeta på som vanligt. Var det ett lätt eller svårt beslut?
- Ett självklart beslut. Det fanns inget annat.
Funderade du aldrig på att ta ledigt eller sluta?
- Ta ledigt kommer jag att göra, men det är mest för att hantera allting runt omkring rent praktiska frågor. Men sluta, nej definitivt inte.
Tror du att ditt val kan smitta av sig på andra som blivit hotade?
- Ja, det hoppas jag.
Många DN-läsare uttryckte beundran över ditt mod. Känner du att du har stöd från allmänheten?
- Ja, på ett sätt som jag över huvud taget inte kunde drömma om. Det har nått mig genom brev, sms, mejl och medier. Just nu hinner jag inte svara alla, men framöver ska jag höra av mig till var och en.
Din högste chef, riksåklagare Fredrik Wersäll, sa att det fanns ett symbolvärde i att du inte togs ur tjänst, samtidigt som han betonade att beslutet var upp till dig. Kände du press på att vara kvar?
- Nej. Den spontana reaktionen var "ingen tar det här målet ifrån mig, det är mitt".
Du menar utredningen mot de medlemmar i Brödraskapet Wolfpack som du nu åtalat för mordförsök?
- Ja.
Var den första känslan att attentatet hade med det målet att göra?
- Nej. Men jag insåg att andra kunde dra de slutsatserna.
När du nu mött medlemmarna i Brödraskapet Wolfpack i rättssalen, har du kunnat hålla tillbaka känslorna?
- Ja, det tycker jag.
Kan man koncentrera sig helt på sitt arbete när man blivit utsatt för ett sånt här brott?
- Inte till hundra procent. Simultanförmågan är något begränsad, men vi är ju också flera åklagare i målet.
Vad betyder attentatet för din framtid?
- Ingen aning. Allt har handlat om den här huvudförhandlingen.
Kan du bo kvar i ditt hus i Trollhättan?
- Ja, det är planen nu i alla fall. Jag ska inte tvingas därifrån på de här grunderna.
Bombdådet mot dig ledde till att den organiserade brottsligheten hamnade i fokus för den politiska debatten. Hur stort är problemet?
- Det är oerhört svårt att uppskatta. Men det är något som finns överallt i samhället, inte bara i storstäderna. Man kan väl säga att det blir så stort som vi låter det bli. Om vi faktiskt sätter ner foten och säger "hit men inte längre", då kommer det inte längre att var lika intressant.
Har samhället rätt verktyg för att tvinga tillbaka de kriminella grupperingarna?
- Vi har väldigt många bra verktyg. Det gäller bara att lära sig att hantera dem.
Vad kan bli bättre?
- Bland annat att ta hand om folk så att de orkar och vågar vittna. Det är nyckeln till allt. Men faktum är att det ofta är lättare att få människor att vittna i de mål som är relaterade till det här klientelet än i alla vardagsmål, där rädslan smittat av sig fast det egentligen inte finns någon grund för oro. Det är i förlängningen ett större samhällshot än vad själva organisationerna är.