Sverige

Var tacksam för de självutnämnda barnexperterna

Barn ska sova med sina föräldrar tills de fyller tre, löd en rubrik som cirkulerade på Facebook nyligen. Jag läste den och fnissade för mig själv.

Min dotter och jag sov i samma säng tills hon fyllde fem. Det hade inget med principer att göra. Moskva är en dyr stad och jag hade inte råd med en bostad där hon kunde få ett eget rum förrän hon var fem år gammal.

Jag slutade amma henne när hon var tre månader, i strid med WHO:s rekommendationer att barn ska ammas i minst ett halvår. Inte heller det beslutet fattades av några andra skäl än praktiska. Mjölken rann till så dåligt att babyn inte tyckte det var värt besväret att suga. Hon fick inga allergier eller blev sjuklig, trots att risken var överhängande om man ska tro somliga.

Jag åt lever. Ingen A-vitaminförgiftning utbröt.

I början av graviditeten gjorde jag en reportageresa till Groznyj. När min tjetjenska väninna som jag bodde hos fick veta att jag väntade barn gick hon till marknaden och köpte ett kilo lever som hon kokade upp i en kastrull och placerade på min tallrik. Det hjälpte inte att tala om för henne att hos oss är det förbjudet för gravida att äta lever, på grund av en närmast obefintlig risk för att man ska få i sig för mycket A-vitamin.

Jag åt lever. Ingen A-vitaminförgiftning utbröt.

Babyn var ofta hos mormor och morfar ute i skärgården. När de skulle vittja näten parkerade de bilen nära bryggan, placerade den sovande babyn i sin insats i bakluckan, öppnade bilfönstren och rodde ut på fjärden. ”Det hörs över vattnet om hon vaknar och skriker”, förklarade min mamma.

Sjöluften strömmande in genom bilfönstren och babyn sov som en stock.

I Ryssland får man ofta tillsägelser av vilt främmande människor om de anser att ens barn går för tunt klädd. Det är egentligen samma kultur som vi – i en något mindre burdus form – har utvecklat på sociala medier. Gör si, gör så med ditt barn.

Somliga människor blir arga av alla ständigt skiftande råd när det gäller småbarn, för att inte tala om hur rasande de blir de självutnämnda experterna. Jag tycker tvärtom de är förskräckligt underhållande. Hur kul är det inte att det finns folk som tror att barnuppfostran är en absolut vetenskap?

Man behöver faktiskt inte bry sig om vad andra säger hur man ska göra. Det är alldeles sant. Man behöver inte.

Om det finns någonting i mitt liv som jag ramlade in i fullständigt oförberedd så var det konsten att vara förälder. Det skrivs spaltmeter efter spaltmeter om hur svår den konsten är. Ett mysterium med tanke på att det faktiskt inte alls är svårt att förstå vad man ska göra för att ett barn ska må bra. Däremot är det krävande, för det tar tid och tröttar ut en fullständigt.

Av alla uppdrag jag har haft i mitt liv är konsten att vara förälder ändå det tacksammaste. Man behöver faktiskt inte bry sig om vad andra säger hur man ska göra. Det är alldeles sant. Man behöver inte.

När man får misstänksamma frågor hur man egentligen prioriterar då man som ensamstående mamma jobbar som utrikeskorre behöver man inte alls förklara sig. Man kan bara säga som Lilla My: Ha!

Hela mitt föräldraskap är ett enda improviserande, ett hoppande från isflak till isflak med släktingar, barnflickor och vänner som ständiga livräddare. Jag hinner inte ens ha dåligt samvete och det är inget jag koketterar med; jag hinner bara inte.

Jag borde vara hemma oftare med min dotter och hon borde bete sig bättre på schackklubben. Vi åker aldrig på några sportiga skidsemestrar och våra veckoslut går ut på att äta plättar på morgonen och sedan ligger vi i varsin säng och tittar på Muminfilmer respektive läser Foreign Policy.

Vi har det väldigt bra ihop. Det är roligt att vara förälder. Det finns mycket man skulle vilja göra bättre och annorlunda, men inte en enda rekommendation som vår familj har brutit mot har gjort oss speciellt olyckliga.