Jag är på resa i USA, passerar New York, FN-staden, och bär med mig några pockande naiva frågor från Sverige.
De där FN-listorna med hundratals namn - personer som belagts med reseförbud, som fått sina tillgångar frysta och som inte får arbeta mot betalning - hur ser de ut egentligen? Har FN skaffat sig en egen polisapparat som jagar terrorister? Finns det polisagenter i FN-husets korridorer?
Jag har stämt möte med Richard Barrett, spindeln i FN-nätet, sedan drygt ett år chef för något som heter Monitoring Team, Övervakningsgruppen.
Jag har fått hans namn från en amerikansk vän, hans sekreterare har gett mig ett mobilnummer och när jag först ringer upp honom svarar han - arg som ett bi - att han befinner sig i Uzbekistan och "det är mitt i natten". När jag träffar honom är det en fredag mitt på dagen, mitt i den amerikanska tacksägelsehelgen. Han sitter inte i FN-huset utan strax intill, i Chrysler Building. Hans korridor är ett kontorslandskap med plats för tretton personer och där han själv har ett inglasat hörnrum med utsikt mot Lexington Avenue. När jag frågar honom vad han gjort tidigare, svarar han kort och intetsägande, såsom underrättelsemän i MI5 eller MI6 brukar presentera sig:
- Jag arbetade för brittiska regeringen.
Han gör ett disciplinerat och skarpt intryck - men med ett par excentriska, kanske brittiska, detaljer: tekokaren på skrivbordet och den eleganta läderportföljen instucken som en pärm i bokhyllan.
Om det svenska fallet vill han inte prata men säger trots allt en smula olycksbådande:
- Det fanns ju skäl att sätta upp honom på listan, och Sverige kan ju ansöka hos säkerhetsrådets sanktionskommitté och be att få honom struken. Men som det nu är, är det bestämt att han stannar på listan.
Barretts huvuduppdrag är att få FN:s 191 medlemsstater att verkligen genomföra sanktionerna mot individer och organisationer som tillhör eller har länkar till al-Qaida, "associated with al-Qaida". Men de ska också ta emot klagomål från dem som anser sig orättvist drabbade.
Resurserna är dock små, makten begränsad.
Det har höjts röster för att den politiskt beslutade listan ska kunna prövas mer "juridiskt". Barrett nämner spontant Sverige:
- Sverige har föreslagit ett system med en fristående ombudsman som skulle kunna granska de individuella fallen. Men säkerhetsrådet och dess sanktionskommitté kommer sannolikt aldrig att vilja acceptera en sådan idé.
Han ger mig gruppens senaste rapport. Där står en del förslag om hur man ska kunna "tillföra rättvisa". Men tills vidare finns det bara en enda realistisk väg för svensk-
somaliern och andra som hamnat på listan efter förslag från USA, och det är att övertyga de amerikanska myndigheterna om sin sak. Att försöka vädja till de övriga fjorton staterna i säkerhetsrådet är ingen framkomlig väg. USA tillhör de permanenta medlemmarna och har vetorätt.
Barretts papper leder mig vidare, ut på nätet. Plötsligt ser jag något sensationellt. Det har länge talats om Sveriges internationella försiktighet, hur regeringen i praktiken övergivit den aktiva politiken och den höga svansföringen från Olof Palmes tid. Men här skriver en amerikansk statlig rapport om det svenska agerandet vintern 2002:
"Sverige försökte förmå säkerhetsrådet att pröva bevisen som man gör i en brottmålsutredning, innan någon placeras på listan för sanktioner."
Och så kommer det: "Det svenska förslaget skulle ha krävt att flertalet eller kanske samtliga namn på listan skulle ha strukits. USA:s utrikesdepartement skickade démarcher, en skriftlig uppmaning till alla säkerhetsrådets medlemmar att ’i de starkaste ordalag’ göra motstånd mot det svenska förslaget." (Monograph on Terrorist Financing. Staff Report to the 9/11 Commission.)
Sveriges utrikesminister hette Anna Lindh. Denna konflikt med USA - av formuleringarna att döma den skarpaste sedan Vietnamkrigets dagar - behandlades som en ömtålig hemlighet. Journalister och allmänhet fick ingenting veta. Inför riksdagens konstitutionsutskott berörde Anna Lindh motsättningarna vagt och ogenomträngligt.
Klart var att USA ville fortsätta att svartlista personer och organisationer även där bevisen var svaga och långt ifrån hållbara i en juridisk process. Efter attentaten mot World Trade Center och Pentagon i september 2001 hade USA "lyckats" - ordet används av den statliga amerikanska rapporten - få med säkerhetsrådet på sin linje: situationen var så allvarlig att man accepterade att även relativt svaga bevis användes mot dem som misstänktes för global terrorism.
Den 7 november 2001 hamnade Ahmed Yusuf, Tensta, på den amerikanska svarta listan. Två dagar senare övertogs den av FN och ytterligare tre dagar senare av EU. Ahmed Yusuf skötte Stockholmskontoret för banken al-Barakaat, som förmedlade pengar till svensksomaliernas anhöriga i Afrika men också misstänktes för förbindelser med al-Qaida och Usama bin Ladin.
I det amerikanska underrättelsematerialet fanns det källor som berättade hur Usama bin Ladin varit med om att finansiera grundandet av al-Barakaat. Amerikansk polis och åklagarmyndighet inledde förundersökningar, men de lades så småningom ner; fallen gick inte att driva till åtal.
För amerikanska regeringens
Treasury-department - och Ofac, den avdelning i departementet som i praktiken sköter listan och kontakterna med FN - var dock underrättelsematerialet tillräckligt starkt för att behålla terroristmisstanken mot al-Barakaat och många av dess ledande funktionärer.
I Washington tar jag kontakt med talesmannen för Ofac, Molly Millerwise. Jag vill fråga hur USA ser på förslaget om att "tillföra rättvisa" i sanktionssystemet. Hon svarar knapphändigt och formellt:
- Det finns två grundläggande dokument: president Bushs executive order från den 24 september 2001 och en programartikel i Financial Times av vår avdelningschef för terroristbekämpning.
Hon erbjuder mig dokumenten, men jag får inte komma upp på departementet, "det är alldeles för krångligt med alla säkerhetskontroller". Överlämnandet äger rum vid säkerhetsvakternas lilla skjul på gården framför den pampiga regeringsbyggnaden. Jag kommer att tänka på Checkpoint Charlie i Berlin, men det är naturligtvis orättvist. USA befinner sig i krig, och jag gör bäst i att inte glömma det för ett enda ögonblick.
Dokumenten ger två viktiga upplysningar. I Bushs text åberopas redan i första meningen nödrätten, undantagssituationen, och i avdelningschefens artikel slås man av den belåtna tonen. FN:s senaste resolution mot terror är utmärkt; att sanktionssystemet möjligen skulle behöva modifieras är ingenting som berörs.
För den svenska regeringen och Anna Lindh kom FN-listan i november 2001 på flera sätt som en chock. Sverige hade visserligen varit pådrivande i arbetet med att skapa "smarta" sanktioner, inte bara mot länder utan direkt mot tyranner och deras hantlangare, krigsförbrytare och globala terrorister, talibaner och al-Qaida. Men nu gällde det plötsligt Sverige och Rinkeby och Tensta. Tre svensksomalier och deras organisationer fanns på listan. "Ojdå, har vi terrorister i Sverige", var Lindhs första reaktion bland personalen på UD. "Vi trodde att det kunde handla om inblandning i World Trade Center-attentatet", sade hon senare inför riksdagens konstitutionsutskott.
En bit in i december 2001 meddelade en Säpo-chef att terroristmisstankarna inte höll för en svensk domstolsprövning. Efter ytterligare en tid lade åklagaren ner sista delen av en utredning om ekonomiska oegentligheter, misstankar om penninghäleri.
Underlaget var tunt, och Sverige agerade alltså kraftfullt i FN. Men agerandet låg praktiskt taget helt utanför det offentliga. Anna Lindh var aktivist som Olof Palme, men en diskret aktivist. Skräcken för läckor ledde till ett extremt hemlighetsmakeri. Kännedomen om USA:s reaktion behöll hon inom en mycket liten krets. Inte ens den UD-handläggare som hade presenterat de svenska förslagen inför säkerhetsrådets sanktionskommitté den 11 februari 2002 fick veta något.
- Jag hade ingen aning om det där [USA:s reaktion], säger Anders Kruse, departementsråd och chef för rättssekretariatet för EU-frågor och mänskliga rättigheter. Jag fick veta det när jag läste det i den amerikanska rapporten som kom två år senare, hösten 2004.
Kruse är från början domare. Han har arbetat med novemberlistan, svenskarna och idéerna om att förändra sanktionssystemet i drygt fyra år.
- Nästan varje dag har jag arbetat med frågan.
Han gillar inte FN-proceduren, använder en svordom som han genast ber mig stryka.
Han räcker mig en artikel i en facktidskrift där han argumenterar för att det måste inrättas någon sorts "juridiskt organ" i systemet, även om det kan ta många år att genomföra.
När det gäller Ahmed Yusuf (numera ende svensk på listan sedan hans två kamrater avfördes i augusti 2002) suckar han:
- Jag är övertygad om att det rör sig om ett missförstånd.
Ahmed Yusuf får inte arbeta, eller rättare sagt: inga pengar får betalas till honom eller "indirekt göras tillgängliga för honom".
Han skulle kunna ansöka hos FN:s säkerhetsråds sanktionskommitté om undantag av humanitära skäl, men det gör han inte:
- Jag tycker hela systemet är fel. Jag vill inte ansöka. Hellre svälter jag, säger han.
Vi sitter i en cafeteria på Stockholms central. Han pratar livligt och energiskt, gör absolut inget intryck av att vara knäckt av de fyra åren på svarta listan.
Svälta behöver han i alla händelser inte. Han har en grupp på minst femtio personer som alla stöder honom och köper tjänster av honom, var och en för 1.000 kronor. Och socialtjänsten är förpliktad att se till att han klarar uppehället för sig och sin familj.
När fick han första gången höra ryktena om att al-Barakaat hade samröre med al-Qaida?
- Det var när listan kom i november 2001. Innan dess var det där ingenting som gällde oss somalier. Jag tror inte på Usama bin Ladin. Vi somalier är inte araber, vi tillhör en annan gren av islam.
Jag läser högt ur den amerikanska rapporten där det står att den tredje svensken, alltså han, kommit med "falska uppgifter" till de amerikanska myndigheterna och därför blivit kvar på listan.
Ahmed Yusuf berättar hur han sommaren 2002 satt på sin advokats kontor i Stockholm och via en högtalartelefon blev förhörd av Ofac i Washington.
På FN-listans svenska version stod han då registrerad som "Ali, Yusaf Ahmed". Han återger telefonsamtalet, replik för replik, som om han gått omkring och tuggat på orden, men naturligtvis är det bara en minnesbild.
USA: Vad heter du?
Ahmed Yusuf: Ahmed.
USA: Okay. Känner du "Jumale"? Han som var med och grundade al-Barakaat?
Ahmed Yusuf: Ja.
USA: Vi har uppgifter om att du varit hans representant för hela Europa.
Ahmed Yusuf: Nej.
En tid senare skickade Ofac ett brev till advokatfirman. Som Ahmed minns det, hade brevet följande budskap: Han ljuger för oss. Han heter "Galoul". Och han har varit representant för Jumale. Dessutom vill vi att han berättar mer om penningtransaktionerna till Somalia.
Ahmed Yusuf förklarar:
- Galoul är ett "nickname", ett tillnamn, ett smeknamn. Förresten heter det "Galool". Det är namnet på ett högt träd som växer i Somalia. Det är inget konstigt med det.
Han berättar hur han senare på hösten 2002, i advokatens närvaro, träffade en säkerhetspolis för att berätta mer om Somaliatransaktionerna. Och dessförinnan hade han skrivit under ett papper där han tog avstånd från al-Barakaat, al-Qaida och terrorism.
- Allt borde vara klart, tycker han.
UD:s Anders Kruse driver skytteldiplomatin vidare. Så sent som i början av december var han i USA:
- Jag kan bara hoppas att den här dialogen snart ska vara avslutad.
I Washington frågade jag Ofacs talesman om man kan vänta sig något beslut angående Ahmed Yusuf:
- Inga kommentarer.