Längst fram mellan tolken och advokaten sitter 19-årige Behnam, som nu ska berätta vad som hände i trapphuset bakom festlokalen på Backaplan den 29 oktober för snart två år sedan.
Bland åhörarna finns en mamma, Rababe Shayeste, som förlorat sin 17-årige pojke. Hon vrider sina händer och ropar ut sin hatiska förtvivlan.
Rättens ordförande, lagman Bengt Åke Engström, meddelar lugnt och sakligt att "tingsrätten kommer inte att tillåta några yttringar från åhörarna, den som inte hörsammar detta får lämna salen".
Här i avdelning sju pågår två processer samtidigt, en juridisk och en moralisk.
Har Behnam dåligt samvete? vill hans försvarsadvokat Leif Silbersky ha svar på.
- Ja, det har jag. För att jag släppte in de tre andra genom porten till kulverten och för att jag inte släckte elden, som Foad tände.
När förstod han att Foad, också han 19 år, skulle tända eld?
- Det var när han hällde vätskan, som fanns i dunken, över stolarna. Han sade att nu skulle arrangörerna få "pröjsa" för stolarna.
Och varför hindrade han honom inte?
- Jag var rädd. Farsan har sagt att man ska akta sig för dem som är påverkade. Man vet inte vad de kan göra.
Behnam tror inte att de andra två var påverkade, själv var han det inte för "farsan har sagt att det är farligt att knarka, man kan dö".
Men Foad var påverkad tror han.
- Han var lite "pillig", alltså han kunde inte hålla sig stilla, och hans ögon stod vidöppna.
Behnam sitter med händerna krampaktigt sammanflätade. Han är själv åtalad för grov mordbrand, men han är också åklagarens huvudvittne. Ingen av de andra har kommit med en så detaljerad berättelse om vad som hände under kvällen.
Kanske är det därför som Ulf Norén lindar sina ord i bomull när han ställer frågorna till den yngste av de fyra.
- Jag kommer att tala vänligt till alla, försäkrar han i pausen. Allt annat vore omänskligt. Det här är en stor tragedi och i den finns bara förlorare.
Behnam kom ensam till festen. När han träffade de andra följde han efter dem.
- Det är inte så roligt att vara ensam på disko.
De går ut genom branddörren mot trapphuset, berättar han. I kulverten sparkar de sönder en glasruta, välter en bokhylla, kastar några krukor i väggen Varför?
- Jag vet inte.
När de gått genom hela kulverten och kommit ut genom porten, som smäller igen, får de för sig att de ska släppa in folk billigt den vägen, för att tjäna pengar. Därför går Behnam runt och öppnar för de andra.
När de går in genom kulverten igen hittar de en dunk, som Foad bär med sig. Behnam tror att Foad ska sniffa, säger han.
Eller kanske bränna upp en bokhylla, som de tidigare har sett i kulverten.
I Behnams berättelse, som den växer fram vart efter han får frågor från olika håll, är det Foad, som bär dunken, Foad som river papper och lägger under stolarna, Foad som häller ut rispuffar över stolarna och Foad som slutligen tänder på ett papper som han rullat så det blir som en fackla.
Några meter från Behnam i rättssalen sitter Foad. Han har ett block framför sig och skriver hela tiden när Behnam pratar, som om han vill minnas varje ord.
Mot slutet av dagen blir det uppenbart att Behnam har givit olika versioner av vad som har hänt och vad han själv har sett och tänkt.
I tidigare förhör har han sagt att han var orolig för att hela huset skulle brinna upp.
- Det är fel, jag tänkte att stolarna skulle brinna och väggarna bli svarta. Sedan skulle elden självdö, säger han nu.
Och lite senare.
- När jag satt på bussen hem på natten kände jag en oro för att elden skulle sprida sig.
Vare sig Behnam insåg att elden kunde sprida sig eller inte så är han oskyldig och bör frias, hävdar advokat Silbersky.
- Han bär ett tungt moraliskt ansvar, men juridiskt är han oskyldig. Det är inte olagligt att vara närvarande när någon annan begår ett brott.
I dag är det Foad som ska prata i rättssalen och ge sin version.