I juli 1957 hämtades lille Karl och hans sju syskon av polisen. De placerades i olika institutioner och fosterhem. Efter 11 års kamp vann mamman mot myndigheterna och familjen kunde återförenas igen, men Karl Blomqvists ärr försvinner inte. ”Det var värre än en mardröm. Jag hade ett himmelrike hemma”, säger Karl i en intervju med TT.
1957 stormades familjen Blomqvists lägenhet i Vetlanda av polisen. Mamman Ingeborg hade fått ett ultimatum: skilj dig eller så tar vi barnen. Hon vägrade att skilja sig, med följden att familjen splittrades och barnen spreds ut på olika barnhem och fosterhem. Karl och hans bror var äldst. De längtade hem, och rymde gång på gång tillbaka till sina föräldrar. Varje gång kom polisen och hämtade dem.
Fallet blev riksbekant på 50-talet på grund av sönernas upprepade rymningar. Brodern rymde mer än 50 gånger.
– Värst av allt var att inte veta vad som skulle hända. Att vara jagad hela tiden, spänd hela tiden, säger Karl.
Pojkarna behandlades som brottslingar för att de rymde. Institutionernas bestraffningar skulle ge honom ärr för livet. Vid en rymning sade direktören på barnhemmet: "Slå ihjäl den jäveln".
– Direktören och poliserna sparkade och slog mig, och sedan stängde mig in mig nere i en källare. Jag fick ligga där en hel vecka. Man vågade inte visa mig, så sönderslagen var jag.
Flera gånger bands de båda bröderna fast på britsar inne på psykavdelningen i Jönköping och tilläts bara lämna britsen för att gå på toaletten.
Det pågick i veckor, tills de lyckades rymma igen.
En gång rymde Karl från ett barnhem utanför Stockholm och liftade hem. Då lämnades han i fred.
– Då såg de att det var omöjligt. Och de kunde ju inte slå ihjäl en heller, för en hade ju inte gjort något, säger han.
Men efter att han varit hemma ett halvår kom polisen igen. De förde honom till skolhemmet Lövsta. Där fick man stryk av de andra barnen om man inte började röka, berättar han. När kamraterna skulle tända cigaretten åt honom tände de på hela tändsticksasken, och Karl brände ögonen. Han vågade inte säga något, så han fick ingen vård. Han lider än i dag av problem med ögonen.
– Jag har ont i dem än i dag. Det var väl för att de tuttade eld, och att de slog en i ögonen, säger han.
Även personalen på Lövsta var grymma. Om han försökte rymma låste de in honom på rummet i en vecka.
– Det var hemska straff de hade. Jag fick ligga med pyjamas på och fick bara gå på toaletten.
1968, alltså efter elva år, återfick modern slutligen vårdnaden av samtliga barn. Fadern hade då avlidit.