Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Åsa Beckman: Har ni sett kungabarnens lilla revolution?

I dag döps Oscar.
I dag döps Oscar. Foto: Jessica Gow TT

Många tror att en biträdande kulturchef bara blir rörd framför tv:n när det är dags för Wienfilharmonins nyårskonsert och K-specialen om filosofen Hannah Arendt, men mina egna högtidsstunder är kungabröllopen.

Gärna internationella, men självfallet helst de svenska. De ska avnjutnas med välkylt rosa bubbel och chokladdoppade jordgubbar.

Jag tycker alldeles för få lagt märke till vad de svenska kungabarnen faktiskt gjort genom sina vigslar. Visst, det har varit blåblodiga gäster med kvistsmulor och kvarnhjulshattar och galamiddagar och konseljer och korteger – men inom det hårt reglerade ceremonielet har de ändå lyckats göra vigslarna till sina.

Jag skulle säga att det började med Mette-Marit och Haakons bröllop i Oslo 2001 där en sångerska framförde en cool samisk sång med världsmusiktouche. (Jag måste erkänna att jag såg det bröllopet tre gånger och först sista gången kunde jag sluta gråta.) Men det var de svenska kungabarnen som skapade den definitiva förskjutningen. Alla tre, men framför allt Carl Philip och Sofia som vid förra årets vigsel skred in till Enya, lyssnade på Salem al Fakirs version av Coldplays ”Fix you” vid altaret och sedan gick ut till den gungande gospellåten ”Joyful, joyful”.

Det var ett klart populärkulturellt infärgat bröllop, präglat av vad som varit viktigt i deras liv och inte i tidigare kungagenerationers. Jag sätter ett fikon på att Carl Philip och Sofia liksom jag själv kvällen före julafton alltid tittar på ”Love actually” och inspirerats av filmens strikta bröllop som i ett slag förändras när gästerna, en efter en, reser sig ur kyrkbänkarna med trumpeter och tromboner och en gospelkör stämmer upp i ”All you need is love”.

Kungabarnen har kort och gott infört den svenska modellen i världens kungliga vigslar; lite mer avspända, innerligare, mer jordnära och markbundna. Omgärdade av blomster och dekorationer som hallonkvistar, hundkex, ormbunkar och björk. Jämför bara med de stela brittiska kungabröllopen i Westminster Abbey där man genom tv-rutan känner att det är så ansträngt och korsetterat att ingen tycks andas.

Så att jag småsnörvlar sådär framför tv:n har inte bara att göra med att de är kungligheter. Det finns nästan inget som gör mig mer rörd än människor som gör trånga utrymmen större, som följer sin vilja och får stela strukturer att bli levande och tillåtande.

I dag, fredag, klockan 13 döps prins Oscar i Slottskyrkan och ärkebiskopen Antje Jackelén ska svepa det öländska vattnet över prinsens huvud. De kungliga dopen har konstigt nog hittills inte präglats av den här omsvängningen, utan fortsatt vara ganska traditionella och strama.

Här finns mycket att ta itu med. Jag skulle låta Pernilla August läsa Kristina Lugns dikt ”Du ska få ett panoramafönster” som bland uppräkningen av gåvor man vill ge ett barn har med den vackra raden ”om du faller så ska medmänniskorna glädjas åt att få ta emot dig” och en barnkör skulle sjunga Lalehs ”Goliat” om hur barnen ska göra jorden hel.

Om jag själv varit bjuden (jo jag vet, nu går jag lite för långt) skulle jag som doppresent gett bort Lena Andersons ”ABC sa lilla t” så att Oscar kan bli fascinerad av de 28 krumelurerna som gör livet roligare, och som kan få honom att tänka stort och djärvt.

Åsa Beckman är biträdande kulturchef på DN.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.