Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Åsa Beckman: Kanske är den kvinnliga musans era över

Det bästa med dig är att du ser mig så bra. Jag var några och tjugo och möjligen lite förälskad och han och jag satt på Café Gråmunken i Gamla stan. Mellan oss låg hans dikter där jag gjort pilar, understrykningar och utropstecken. Efteråt gick jag ut på Västerlånggatan och kände mig upphöjd och betydelsefull.

Jag njöt av att vara ytterligare en i den långa raden av kvinnor som förlöser begåvade män.

Botad blev jag först 1986. Det var när den franska filmen ”Betty Blue” slog ned som en bomb. Den handlade om Zorg som har ett förhållande med den impulsiva och utlevande Betty. Hon får honom att känna sig levande. Filmen slutar med att han kväver Betty med en kudde i en sjukhussäng – efter att hon stuckit ut sitt eget öga – och sedan går han hem och stoppar ett papper i skrivmaskinen.

Äntligen kan han skriva igen.

Betty Blue är själva sinnebilden för en Manic Pixie Dream Girl – den här kvinnliga filmstereotypen som är så vanlig att hon till och med fått ett eget namn. Tänk på hur många sådana där irrationella, smågalna kvinnor som passerat framför er på vita duken. De kan vara alltifrån lite lagom knasgulliga till farliga nymfomaner. Men de har samma uppgift: att förlösa män.

Män som tycker att kontorslivet blivit för trångt eller att den där skulpturen av rakborstar som de håller på med inte blir riktigt bra.

Alla Manic Pixie Dream Girls går inte samma dystra öde till mötes som Betty. Men de får nästan aldrig följa med hela vägen fram till altaret. Igångsättare behöver man som bekant ofta överge.

När jag i veckan äntligen ser Oscarsbelönade filmen ”Du gör mig galen” tänker jag först: å neeej, inte en MPDG igen! Här heter hon Tiffany.

Filmens huvudperson Pat är bipolär. Efter åtta månader på en psykiatrisk klinik flyttar han hem till sina föräldrar, fast besluten att få tillbaka sin fru. På en middag träffar han i stället Tiffany som visar sig ha samma diagnos som han själv.

Redan första kvällen skäller hon ut honom. Sedan berättar hon att hon fått sparken efter att hon haft sex med elva personer på jobbet – män som kvinnor – och dessutom anklagat sin chef för sexuella trakasserier.

Ja, ni hör. Man börjar bocka av. Men då ska man stilla sig lite, för i ett uppträde mellan dem skriker hon: ”Jag var en hora – men jag är inte det längre. Nu gillar jag alla sidor hos mig själv.”

Det är en nyckelreplik. Den här filmen visar nämligen den här kvinnotypen som en hel och komplex person, med olika sidor. Visst, Tiffany får Pat att börja dansa. Men vi ser två lika sensibla personer och det går inte riktigt att avgöra vem som hjälper vem.

När till och med Hollywood låter en Manic Pixie Dream Girl bli så pass mångfacetterad tänker jag att den kvinnliga musans era börjar gå mot sitt slut.

Nu får hon kanske äntligen tid över att frigöra sig själv.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.