Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Sverige

Lars Lerin får alla att lämna trygghetszonen

Mikael Persbrandt och Lars Lerin i ”Vänligen Lars Lerin”.
Mikael Persbrandt och Lars Lerin i ”Vänligen Lars Lerin”. Foto: SVT

Krönika. Allt är först precis som vanligt när konstnären Lars Lerin kliver in i Mikael Persbrandts ateljé i onsdagens avsnitt av SVT:s ”Vänligen Lars Lerin”. Persbrandt skrattar sitt lite bullriga teaterskratt, dunkar den ljuse värmlänningen i ryggen och lyfter upp en målning och säger ”Det här är en storm, en demon”.

Efter att ha vänt och vridit på olika färgsprakande dukar sätter de sig i en soffa och börjar prata.

Det tar några minuter. Sedan blir Persbrandt alldeles mjuk i ansiktet, blicken blå och klar, han lyssnar noggrant, tycks helt omedveten om kameran. De pratar om åren då de båda var fast i missbruk och om vilken funktion måleriet fyller för dem i dag.

Jag har aldrig sett Mikael Persbrandt så oförställd.

Det blir trettio märkliga tv-minuter.

Utgångspunkten för serien är att Lars Lerin i sex program söker upp personer som han gärna skulle vilja bli vän med. Han är i dag gift med Junior, många följde deras kärlekshistoria i dokumentärfilmen ”För dig naken”, men han saknar nära vänner. Förr var han rädd för alla, säger han, hade sociala fobier och vågade knappt träffa en människa utan att ta tabletter. Att gå in i det här projektet är ”att upptäcka livet och gå emot sina rädslor”.

Precis innan detta rörande tv-möte har jag på SVT Play sett Stefan Löfvens och Anna Kinberg Batras debatt i söndagens Agenda och tänkt totaldeprimerade tankar om vår media-professionaliserade tid där nästan alla som rör sig i offentligheten är extremt medvetna om sin presentation; hur man talar, klär sig, vem man framstår som. Vill man se detta drivet till sin spets kan man titta några minuter på deras debatt. Två människor så rustade och uppstramade i sina kavajer att de knappt kan tala.

Visst, genom historien har de som framträtt i offentligheten gärna upplevts som tillrättalagda. Men aldrig har det varit så tydligt som nu när folk är så medietränade och söndercoachade att de aldrig lämnar sin trygghetszon. Man hör inte vad de säger eftersom de inte själva tycks höra vad de säger.

 

Det tar några minuter. Sedan blir Persbrandt alldeles mjuk i ansiktet, blicken blå och klar, han lyssnar noggrant, tycks helt omedveten om kameran. De pratar om åren då de båda var fast i missbruk.

 

Och så har vi då Lars Lerin: en homosexuell konstnär som på sin långsamma och klingande värmländska talar om sin längtan efter vänner, sin ångest eller skräcken för att vara ensam. Som mitt i en intervju säger: ”äh, ska vi strunta i det här helt?” eller ”nej, nu blir jag för nervös”. Och ingenting av detta är kokett, utan bara innerligt och äkta.

Det är nästan chockerande att se hur lätt det kan vara.

Genom att möta andra med sig själv fullt synlig, får Lerin också dem att bli synliga. Man börjar plötsligt lyssna till vartenda ord i hans frågor och Persbrandts svar. Man hör komiska nyanser, mörka undertoner och ser hur olika känslor hela tiden drar genom deras ansikten.

Och Persbrandt uppfattar verkligen Lerin: ”Den här typen av människor är jävligt sällsynta. Det som är jobbigt med att träffa dem när man har hela sin rustning på sig, är att man blir avslöjad”.

Ja, hos Lerin finns en sorts vänlig humanism. Så lätt för de hårdhjärtade att trampa på och göra sig lustig över, men helt grundläggande.

När första avsnittet av ”Vänligen Lars Lerin” sändes förra veckan, då träffade han Anni-Frid Lyngstad, sågs programmet av 1,1 miljoner tittare. Veckans avsnitt nådde nästan 1 miljon tittare och trendade på Twitter där folk skrev sådant som ”Titta, lyssna, hänförs!”, ”Ge karln obegränsad programtid” och ”Behöver en Lars Lerin i mitt liv.”

Det säger något om vårt behov av sann sårbarhet.

Åsa Beckman är biträdande kulturchef på DN

Läs mer. Nyhetskrönikor
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.