Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Åsa Beckman: Nu vill SD lägga ­rabarber på min älskade trana

Nu när kvällshimlarna börjar bli vackert rosa är det dags för en av mina favorithög­tider: tranafton. Jag är uppvuxen i en familj där man den 25 mars, på Marie bebådelsedag, firat denna glada afton.

Min pappa tillverkade varje år en trana i naturlig storlek av två kvastskaft, en lampskärm, en stickad tröja, en strumpa och en indianskrud.

När skymningen föll ropade sedan vi barn: ”Far, far, tranan kommer! Tranan kommer!” och så lyftes tranan in från balkongen där den stått och lurat. Vi tände levande ljus runt den och efter ett tag fick vi börja vår efterlängtade plundring. I trankroppens många veck låg massor av godis, företrädesvis Twistfavoriter, Plopp och chokladnyckelpigor i staniol­papper.

Det är inte vidare många som känner till tranafton i dag. Men den finns dokumenterad sedan 1500-talet och har firats framför allt i Skåne, Småland, Värmland och Dalsland. Det har varit ett sätt att välkomna våren och ljuset, och firandet har haft olika lokala varianter. Folk har ritat tranbrev, klätt ut sig till tranor och fått trangåvor i träskorna. Och så kunde man ”springa trana” – då löpte man barfota runt boningshuset (eller gödselstacken) tre gånger för att främja skörden, avvärja förkylningar eller för att inte få sprickor i fötterna under sommaren.

Det där med att ”springa trana” har jag skippat när jag fört traditionen vidare till min nya familj. Däremot brukar vi dansa barfota runt min egenhändigt gjorda trana till Edvard Griegs ”I bergakungens sal” och kollektivt stampa ut vintern.

Under vårt tranfirande för några år sedan spred det sig under kvällen en viss förstämning bland gästerna. En av de inbjudna, som begick sin trandebut, hade googlat på tranafton och halkat in på Sverigedemokraternas tidning SD-kuriren. Under rubriken ”Svenska seder och bruk” ville redaktionen påminna om gamla fina seder som fallit i glömska och slog ett slag för tran­afton. Att vi slutat fira tran­afton, menade Jimmie & Co, berodde på att vårt land moderniserats för snabbt, men också på vår ”fallenhet för själv­förakt” och på ”en svenskfientlig politik”.

Den arma tranan som stod där i mitten av vårt vardagsrum kändes plötsligt lite unken, ja ofräsch.

SD:s sätt att försöka lägga rabar­ber på älskade symboler har ju diskuterats många gånger tidigare. Först var det svenska flaggan, sedan folkdräkten. När Jimmie Åkesson uppträdde i blekingedräkten i Storkyrkan drog ju både hembygds­rörelsen och spelmanslag ut i strid. De slog fast att folkkulturen visserligen var svensk med att den svensk­heten präglats av starka influenser utifrån. De allra flesta kulturuttryck är ju till sin natur mångkulturella.

Jag har en bestämd känsla av att vi tranfirare är färre än folkdansarna – och framför allt sämre orga­ni­serade. Ingen av oss kommer att ringa ”Ring P1”, inga kändisar kommat att skriva debattartiklar under rubriken ”Rör inte min trana!” Vi får bara med högburet huvud fortsätta att tända ljus runt våra långväga gäster. För det är sant som det är skrivet på Hornborgasjöns insiktsfulla hemsida: ”Tranorna känner varken stater eller gränser.”

Åsa Beckman är biträdande ­kulturchef
Åsa Beckman är biträdande ­kulturchef på DN.
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.