Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Stockholm är anpassat efter en lojt självmedveten medelklass

Flanörer på Hamngatan i Stockholm.
Flanörer på Hamngatan i Stockholm. Foto: Benkt Eurenius

En av de första vårsöndagarna var jag i Husby och såg en utställning på förortens konsthall. När jag efteråt tog en kaffe i den späda solen slölyssnade jag på ett par kvinnor vid bordet intill. Man förstod att sonen till den ena just hade flyttat tillbaka till Husby efter en tid i innerstan.

”Det passade inte honom”, sa hon. Han hade ett bra jobb på en restaurang, men kände sig aldrig riktigt hemma. Han blev, som hon sa, ”betryckt”.

Jag satt och hörde hur deras samtal om sonen slingrade sig vidare. Det lät verkligen som om människorna där inne i stan levde i ett annat land.

Det finns en scen i Elena Ferrantes succéroman ”Min fantastiska väninna” som fångar det där så fint. Huvudpersonen Elena berättar hur hon och Lila, som båda är uppvuxna i Neapels fattiga arbetarkvarter, en aprilkväll åkt in till centrum tillsammans med några vänner. De är alla panka och illa klädda.

Den nästan osynliga men ändå så påtagliga självklarheten som kan vara närapå skrämmande när man inte själv har den.

Elena berättar hur de viker in på en av de dyra gatorna. Där rör sig människor plötsligt på ett annat sätt, och vännerna blir liksom slagna av synen. ”Jag minns att det var fullt av människor som flanerade och att skillnaden mellan oss kändes förödmjukande.” Och Elena fortsätter: ”Det var som om de hade andats en annan luft, ätit annan mat, klätt sig på en annan planet och lärt sig gå på lätta vindar.”

Det är en exakt beskrivning av medelklassens avspända säkerhet. Den nästan osynliga men ändå så påtagliga självklarheten som kan vara närapå skrämmande när man inte själv har den.

Jag tänker på den där Neapelscenen när jag i veckan läser Elise Karlssons nyss utkomna roman ”Klass” som utspelar sig i Stockholm i början av 00-talet.

Vi får följa Hélène som pluggar på universitetet och som bor hemma hos sina föräldrar i Rinkeby. När hon säger det till sina klasskamrater hämtar de andan en hundradels sekund innan de överentusiastiskt säger ”coolt”.

Hélène vet att hon kommer från en annan plats. Det blir inte direkt bättre av att hon är tillsammans med Rickard, som är uppvuxen i ett Bromma där man avspänt diskuterar kultur eller Bushs senaste uttalande vid helgbruncherna i villan.

Det är en roman om klass. Men inte bara om tydliga markörer som kläder och semesterresor, utan om hur klasspräglat vi rör oss i offentliga miljöer.

Precis som Elena och Lila är Hélène obekväm på gatorna inne i stan. Hon krymper. Hon känner att hon inte hör dit. Hon vet att hennes kropp inte har det där självklara sättet att röra sig. ”Jag är ingen flanör, ska jag röra mig på gatorna behöver jag veta vart jag ska”, säger hon.

Pojkvännen Rickard behöver aldrig veta vart han ska. Det beror på att han har råd att ta en kaffe närhelst han vill eller svänga in för att impulsshoppa i någon affär. Han är en av dem som en modern stad är byggd för.

Inte minst Stockholm. Men det behöver inte vara så. När jag var i New York första gången slogs jag av med vilken självklarhet olika sorters människor rörde sig. Affärskvinnor i businessdräkter eller hiphop-snubbar med hörlurar eller kvinnor i slöjor – alla hade ett självmedvetet sätt att stiga in i en tunnelbanevagn. Och kanske är det så: i en stad där de flesta har rötter någon annanstans i världen är gatorna inte lika intecknade. Staden blir allas.

Åsa Beckman är biträdande kulturchef

Åsa Beckman är biträdande kulturchef på DN.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.