Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Åsa Beckman: Varför har ingen berättat hur det är att åldras – på riktigt?

Häromdagen gjorde jag ett hörseltest. Jag satt med hörlurar inne i en sådan där bur och tryckte med knapptryckaren på vartenda litet pip som kom farande.

”Jag hör ju precis allting!” tänkte jag lättad. Det där konstiga burkiga ljudet som lagt sig över vissa röster den senaste tiden måste ha varit inbillning eller bara stress.

Det var inte riktigt så. De två kurvorna som doktorn la framför mig visade en inte jättestor, men ändå påtaglig hörselnedsättning. Jag behöver en liten hörapparat.

Det där med själva apparaten känns väl helt ok. Men att sinnena försvagas är betydligt svårare att hantera. Att man steg för steg obönhörligt mattas av. Och just nu är jag extra intresserad av hur andra som långsamt blir äldre hanterar det – ja, det vill säga precis alla människor.

Det är konstigt tyst om det.

Genom livet hamnar man hela tiden i situationer som man känner igen, för att andra berättat om dem eller för att man sett dem skildrade i böcker eller filmer. Att bli kär. Att separera. Att vara gravid. När föräldrar dör. När vänner dör. Känslorna är naturligtvis starkare när det verkligen händer, ibland mer outhärdliga, men man har ändå anat dem eller föreställt sig dem. Man är förberedd.

Varför har ingen berättat hur det är att åldras? Alltså hur det är, på riktigt. Den här resan som man gör ensam med sin kropp. I vardagen.

De där små svindlingarna när man ser huden på sin hand i det skarpa vinterljuset på 4:ans buss och förstår att det är ens egen. Eller när man tar av sig strumporna och märket efter resåren sitter kvar morgonen efter.

Alla små, små obevekliga signaler.

Jag tror helt enkelt inte på dem som säger sig älska sina rynkor för att det visar att de levt – ingen kan upprätthålla den strategin tjugofyra timmar om dygnet.

Så här dags i en krönika om kroppens förändringar är det hög tid att säga det där om att det är befriande att bli äldre. Vilket det verkligen är. Det är inget snack om att jag själv är en lyckligare person i dag än när jag var tjugo år. Men jag tror helt enkelt inte på dem som säger sig älska sina rynkor för att det visar att de levt – ingen kan upprätthålla den strategin tjugofyra timmar om dygnet.

Någonstans bryter den existentiella svindeln in.

En väninna och jag satt och pratade om det över ett glas vin förra helgen. Om hur åldrandet, det riktiga åldrandet, kommer ganska plötsligt i ett modernt, kvinnligt liv där man ofta föder barn ganska sent. Det var ju faktiskt inte så länge sedan vi jagade varsin snabb tvååring. Vi började titta igenom min bokhylla för att se vilka romaner eller diktsamlingar som fångar sorgen och obönhörligheten i den konkreta kroppens förändringar. Mycket få.

Suzanne Osten sa en gång i en intervju att gamla människor i dag är tabu. Det är de. Men det är också tabu att tala om känslan av åldrande när vi är inne i en yrkesverksam ålder där vi fortfarande vill vara attraktiva och kompetenta (jodå, jag tvekade faktiskt om jag skulle inleda den här krönikan med det där om hörapparaten för att jag har en diffus känsla av att jag på något sätt förlorar på det).

Så tiden mellan 50 och 70 är fortfarande märkligt oberättad.

I väntan på de skildringarna får jag väl försöka tänka att det ändå är bättre att få vara med om rynkorna, axelvärken och hörapparaten än att inte få det. Och komma i håg att det fanns de som aldrig hann dit.

Åsa Beckman är biträdande kulturchef på DN.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.