Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Vi 70-talsbarn fick betala priset för de vuxnas frihet

Krönika. En av de mest berömda scenerna i Lukas Moodyssons gamla film ”Tillsammans” visar hur Anna går omkring i köket och högljutt diskuterar kollektivets städrutiner, utan en tråd på underkroppen.

Hon har svamp och behöver lufta, med- delar hon. Vilket får hennes skäggige man Lasse att genast ta fram och lufta också sitt organ. Mitt i deras animerade diskussion anländer de två barn som med sin betydligt vanligare mamma ska flytta in i kollektivet.

Deras blick på de vuxna är outgrundlig.

Fortfarande är ”Tillsammans” en av de vemodigare filmer jag vet. Visst, också jag skrattar på flera ställen men jag får samtidigt sådan ångest-ål i magen. Den väcker en sådan otrolig ödslighet. Själv är jag uppvuxen på en folkhögskola under 70-talet, med ganska normala föräldrar, men de här vuxna är så bekanta. Jag vet allt om hur det är att vakna till bland upprörda röster en sommarnatt för att någon snubbe i halsband skenat ut i skogen för att ta livet av sig (och då genom att äta flugsvamp, eftersom han var emot läkemedelsindustrin).

Vilken konstig position 70-talsbarnen hade, tänker jag när jag försöker få influensadagar att gå genom att i sängen se dokumentären ”Christianias barn”, som visas på SVT Play. På ett sätt var vi så upplyfta. Det var vi som var framtiden. Det satsades på barnteater, barn-tv och barnlitteratur. Det var fantastiskt att vuxna ville höra vad vi tyckte och ha med oss i sin värld (jo, det var roligare än vad många stormötesbarn brukar säga).

Och så samtidigt, hur spöklikt det kunde vara när de vuxna mitt i den här lekfulla gemensamheten bara försvann vidare ut i sådant som barn inte borde behöva se. Om det så var sex eller droger eller alkohol. Många 70-talsbarn vet mycket om den ödsligheten.

”Ni var så ivriga att skapa en lekplats för vuxna att det inte blev någon plats för barn”, säger en ung kvinna i dokumentären när hon försöker prata med sin pappa om Christiania. Hon och de andra nu vuxna barnen konfronterar sina föräldrar med hur tufft det var att växa upp i den köpenhamnska fristad som ett hundratal personer började skapa 1971 på ett övergivet kasernområde. De skulle upprätta ett nytt samhälle för vuxna och barn som byggde på frihet, fantasi och gemenskap.

På många sätt är detta ett rörande dokument. Barnen berättar om den lyckliga känslan av att få vara med de vuxna i parader, pjäser och demonstrationståg. Men också hur otryggt och djupt skrämmande det var med alla påtända och gränslösa vuxna som mot kvällarna skulle experimentera med droger och sex: ”Lika vackert och sagolikt som det var på dagen – lika tufft och brutalt var det på natten”.

Det var vi som fick betala priset, säger de med stela ansikten.

Nu kan man ju säga att detta inte är speciellt för just hippie- eller vänsterbarn. Det finns otaliga barn som farit precis lika illa och känt sig exakt lika övergivna på Strandvägen med på andra sätt gränslösa vuxna. Tänk på överklassens alla groggonklar och sherrypimlande hemmafruar.

Men det som är så beklämmande i dokumentären är att de här föräldrarna, som en gång hyllade upproret, blivit så döva för sina egna barn. De vill inte lyssna på barnens vittnesmål, inte höra några anklagelser, vägrar vara med i filmen. Ju mer man investerat i ett alternativt liv, ju fler gränser man har brutit – desto viktigare tycks det vara att det man valde måste ha varit rätt.

Ingenstans blir det så tydligt som när en son i dokumentären försöker prata med sin pappa, som fortfarande bor kvar i den i dag fixade stadsdelen. När sonen säger att han som liten ofta saknade sina föräldrar säger pappa uppriktigt förvånad att de ju alltid var tillsammans, också när han var hög (!). Och som vilken auktoritär patriark som helst slår han fast: ”Generellt sett hade du det jättebra i förhållande till andra barn”.