Han vet precis vad det handlar om, Axel, i dag 20 år. Han mobbades hela lågstadiet.
– Jag är säker på att lärarna såg vad som hände. Men det var som om de inte orkade förstå. Då hade de ju varit tvungna att göra något, säger han.
Som sexåring kom han ny till en klass på en innerstadsskola i Stockholm. Då hade han ett namn som det var lätt att rimma på och det gjorde klasskamraterna. I dag förstår han att det finns de som tycker att det låter löjligt, för vad spelar det för roll att ”bara” bli retad för det man heter?
Men det var inte det minsta löjligt utan blodigt allvar. Och varje dag han tvingades gå till skolan och möta dem som gjorde honom illa var terror. De skrattade åt honom, hade åsikter om hans utseende, puttade och slog.
Axel vågade inte berätta för sina föräldrar, han var ju en stor kille.
– Det var en enorm skam att mobbas. Jag vågade inte riskera att mamma och pappa skulle säga att ”det inte var så farligt” eller inte förstå. Det hade gjort mer ont.
I fyra år pågick mobbningen mot Axel. Sedan slog han tillbaka. Vreden han kände inombords blev till käftsmällar och sparkar. Den raserade självkänslan botades med alkohol. Och mer alkohol. Att slåss blev att bli en i gänget, att plötsligt bli accepterad. Bakom ytan fanns ingenting, bara ett tomt svart hål.
I februari 2008 sprack fasaden. Han dömdes till 50 timmars samhällstjänst för misshandel och plötsligt orkade han känna hur dåligt han mådde av lögnerna. Hans föräldrar hade fortfarande ingen aning om vad han faktiskt hade gått igenom. Utåt sett var de den välfungerande medelklassfamiljen och han kände att det var han som svikit dem vilket fick honom att må riktigt dåligt.
Nu har han berättat nästan allt föräldrarna. Och genom en kurator har han fått en samtalskontakt som gett honom något att hålla i för att försöka förstå varför han mått så dåligt. I dag går Axel en yrkesutbildning. Han är på väg att bygga upp sitt självförtroende igen men har fortfarande en bra bit kvar.
– Det borde satsas mycket mer på barnen, redan på dagis. Och varje skola skulle ha minst en kurator, någon som har tid att se vilka som kanske bär på sådant som gör ont.
(Axel heter egentligen något annat.)