Lars-Inge Svartenbrandt. Annika Östberg. Återigen ger dessa för grova brott dömda brottslingar feta rubriker i massmedierna. Liksom under decennier Clark Olofsson valsade omkring i spalterna. Och trots att de ägnat sig åt ytterst grov kriminalitet tycks de ha vunnit en bestående, alls inte enbart negativ, plats i de flesta svenskars hjärtan och sinnen.
De ser alla tre bra ut, de är påtagligt verbala, de gör sig bra i teverutan. Kan det vara detta som gör att många svenskar suger sig i allt som rapporteras om Svartenbrandt, Östberg och Olofsson med ett slags skräckblandad förtjusning, kanske ibland rentav ömhet? DN.se frågar Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet.
- Självklart är sådana faktorer som utseende, mediebegåvning och verbalitet avgörande för hur vi betraktar våra mest kända brottslingar. Men det skiljer sig inte från andra, icke-kriminella kändisskap i samhället. Det är exakt samma mekanismer som spelar in. Vad skulle till exempel Thomas Bodström vara om han inte vore snygg, talade väl och rörde sig vant i teve? småskrattar Sarnecki.
Fast huvudorsaken till detta ligger hos massmedierna, understryker professorn:
- Det är mediernas framställning av brottslingar, liksom av icke-kriminella kändisar, som är avgörande för hur folk i allmänhet uppfattar dem.
- Samtidigt påverkar själva typen av brott hur medierna skildrar gärningsmännen. Exempelvis kan sexualförbrytare aldrig bli hjältar, hur fysiskt och mentalt attraktiva de än skulle kunna framställas. Och det är precis samma grundvärderingar som styr hur medfångar behandlar intagna. Sexbrottslingar blir väldigt illa behandlade bakom murarna.
Därför är en man som Anders Eklund, Englamördaren med mera, för alltid dömd att betraktas som en oförlåtlig superskurk både bland kriminella och bland oss andra. Helt bortsett från att han inte heller har talets gåva och inte gör sig väl på bildrutor.
Något liknande gäller också för de flesta som på ett spektakulärt sätt tagit andras liv - till exempel polismördarna i Malexander, lasermannen John Ausonius, Stureplansmördaren Tommy Zethraeus och massmördaren Mattias Flinck.
Fast vad gäller mord finns tendenser hos allmänheten att ibland göra undantag, menar Jerzy Sarnecki. Just nu främst Annika Östberg, vars aktiva deltagande i ett dubbelmord och ett dråp på något sätt tenderar att inte redovisas fullt ut i rapporteringen om henne. Även Åmseletrippelmördaren Juha Valjakkala har genom åren bemötts med viss förståelse och medkänsla, manifesterat i såväl massmedier som Jan Troell-filmen "Il Capitano" och David Lagercrantz bok "Änglarna i Åmsele".
- Vår syn på grova brottslingar avgörs ofta också av under hur lång tid och hur ofta massmedierna skriver om honom eller henne. Ett i början negativt kändisskap kan genom frekvent rapportering under längre tid förvandlas till en mer positiv bild, framhåller kriminologiprofessorn.
Det kan man instinktivt instämma i. Jag minns hur Clark Olofsson vann ryktbarhet i hela landet när han 1966 greps i Slottsskogen i Göteborg av poliser i träningsoverall som låtsades vara joggare. 1973 blev han nära nog rikshjälte i samband med Norrmalmstorgsdramat i Stockholm då han i praktiken hjälpte polisen att få slut på ett bankrånsförsök. Sedan blev det spektakulära rekordbankrån, slagsmål med fiskare på Möja, studier på journalisthögskolan etc innan han hängav sig åt knarkhandel med bas i Belgien. Hu ja. 40 års kriminalraffel.
Lars-Inge Svartenbrandt har väl aldrig blivit lika omsusad sedan han i slutet av 60-talet började råna banker och 1972 rymde från Kumlabunkern tilsammans med 15 andra grova brottslingar och därefter genomför rymningar vart och vartannat år. Men mellan rymningarna, rånen och polisskjutningarna har han ständigt dykt upp i tevesoffor och varje gång gett intryck av en man som börjat ett nytt liv med ickekriminella föresatser. Ytterligare 40 års brottslingssaga.
I Presstexts dataarkiv hittar jag Expressens första artikel om Annika Östberg från 7 november 1992. Det är elva år efter att Östberg och hennes pojkvän mördade en restaurangägare och en polis. I Expressenartikeln upprepas det gång på gång, även i rubriken: Annika Östberg har inte mördat någon. Den uppfattningen står sig rätt länge, inte minst under chefredaktören Staffan Thorsells mångåriga kamp för att få henne fri. Och den har gått in i många männniskors verklighetsuppfattning.
Och deras hjärtan.