Bente och Gunnar Öberg har arbetat som familjeterapeuter i fyra decennier. De har just skrivit färdigt boken om sitt sista forskningsprojekt, och deras budskap är minst sagt trösterikt:
- Vi har inte funnit några som helst
belägg för fördomen att det oftare går åt helvete för barn vars föräldrar har skilt sig än för barn från kärnfamiljer, säger Bente Öberg. Om mannen och kvinnan gör sitt bästa för att försonas och visa varandra respekt och fortsätter att vara närvarande som föräldrar - då går det oftast väldigt bra för barnen.
- Nästan samtliga av de numera vuxna skilsmässobarn som vi har intervjuat mår utmärkt och har lyckats bra i livet, säger Gunnar Öberg.
De två forskarna ger också sitt fulla stöd till det växande antal kvinnor och män som efter separationen väljer att låta barnen bo växelvis hos båda i ungefär lika långa perioder.
- Det är växelmodellen som är framtiden, säger Gunnar Öberg. Moderna människor förstår att barn behöver både mamma och pappa i sin vardag.
- Om ett barn inte träffar sin pappa
oftare än varannan helg blir han förr
eller senare en främling för barnet, säger Bente Öberg. Relationen tunnas ut; när barnet kommer in i puberteten är risken stor att de tappar kontakten. Och smärtan att förlora en förälder är enorm.
Detta är en mycket större fara än de praktiska bekymmer som ett växelboende innebär.
Varje förälder måste själv lägga grunden för kontakten med barnet om den ska bli stark och livslång, påpekar Gunnar Öberg. Därför bör pappor tänka sig noga för innan de säger nej till att ta ut sin del av föräldraledigheten.
- En nära kontakt mellan pappan och barnet är avgörande för barnets psykiska hälsa - och i längden även för pappans. En man mår ju bra av att vara närvarande i sina barns liv. Och på så vis blir han inte heller ensam när han blir gammal.
För 20 år sedan besökte och intervjuade Bente och Gunnar Öberg 60 frånskilda föräldrapar och deras 85 barn som då var i åldern 5-17 år. Familjerna hade valts ut genom lottning; föräldraparen utgjorde ett stickprov av alla de par i Storstockholm som hade separerat under åren 1978 och 1982 och valt gemensam vårdnad om barnen.
Dessa föräldrapar hörde alltså inte till dem som hade de allra värsta konflikterna; även om könsrollerna kunde vara traditionella var de flesta i stort sett inriktade på samarbete.
Hälften av paren lottades ut bland dem som var pionjärer i den meningen att de lät sina barn bo växelvis hos båda. Denna modell var de två forskarna särskilt intresserade av, för på den tiden visste experterna ingenting om hur det pendlande livet påverkade barnen.
Experterna vet inte så mycket mer nu. Därför är makarna Öbergs senaste undersökning särskilt intressant. De har nämligen åter sökt upp 50 av de 85 barnen som de intervjuade på 1980-talet; 25 män och 25 kvinnor i åldern 23-39 år har
besökts i sina hem och intervjuats i flera timmar om uppväxten och livet.
Det visade sig att det har gått bra för de allra flesta - bättre än vad de två forskarna trodde för 20 år sedan. Då bedömde de att ungefär vart femte av de 85 barnen hade så besvärliga familjeförhållanden att de troligen skulle få psykiska och sociala problem längre fram i livet.
Så illa blev det inte.
- Det har gått mycket dåligt med droger och kriminalitet för en av de 50 män och kvinnor som vi nu åter har fått träffa, berättar Bente Öberg. Ytterligare fem har tidvis haft psykiska problem, i första hand panikångest eller depressioner; en har haft självmordstankar. Men alla fem har nu familjer och jobb och fungerar bra i samhället. Och de övriga 44 har inte haft några särskilda sociala eller psykiska problem.
Med den nya undersökningen i ryggen har de två garvade familjeterapeuterna alltså blivit ännu starkare förespråkare för lösningen att låta barnen bo växelvis hos båda föräldrarna.
- Olyckskorparna som kraxar om att växelboendet är så skadligt för barnen får inget stöd av oss, säger Gunnar Öberg.
Av de 50 personer som vi nu har djupintervjuat har 27 bott växelvis hos sina föräldrar under hela eller stora delar av barndomen, och vi hittade inga särskilda psykiska eller sociala problem hos dem. Inte mindre än 36 av de 50 skulle själva välja att låta sina egna barn bo växelvis efter en eventuell separation. Så tycker alltså barnen själva - de verkliga experterna.
Vissa krav måste dock vara uppfyllda för att barn som har två hem ska må bra i längden, enligt makarna Öberg. För det första bör föräldrarna bo ganska nära varandra.
- Om avståndet är mindre än några få kilometer fungerar det oftast väldigt bra, säger Gunnar Öberg.
- Men om föräldrarna har flera mil
mellan sig - då tycker jag att det är uteslutet att barnen bor växelvis, fortsätter Bente Öberg. Då måste de ha två uppsättningar av vänner och kanske gå på dagis på två olika ställen... Nej, det blir för
slitigt för dem. Om man vill att barnen ska bo hos båda får man faktiskt se till att bo nära varandra.
Det andra kravet som Bente och Gunnar Öberg ställer är att båda föräldrarna och inte minst barnen själva vill leva enligt växelmodellen.
Den tredje och allra viktigaste förutsättningen för ett lyckligt växelliv är att relationen mellan föräldrarna präglas av respekt. Nära vänner måste de inte vara, enligt makarna Öberg, men de får inte vara fiender så att barnet blir en "boll som slås mellan två slagträn", som en av de intervjuade männen sade om sin uppväxt.
Det fina med lösningen att låta barnen bo omväxlande hos båda är, enligt makarna Öberg, att den både jämställer och förädlar föräldrarna. Ingen har vunnit, ingen har förlorat; ingen är upphöjd, ingen degraderad.
Båda behövs och måste ta ansvar.
- Den kräver täta, vardagliga kontakter mellan mannen och kvinnan och fungerar som en skola i samarbete, förklarar Bente Öberg. Om båda bara är inställda på försoning och samarbete lär de sig att överse med varandras brister och respektera varandra. I bästa fall blir de med
tiden vänner.
Växelmodellens kritiker hävdar att barn som pendlar mellan två hem riskerar att bli splittrade och få det svårt med anknytningen till föräldrarna. Detta skulle i sin tur kunna leda till att deras förmåga att skapa djupa relationer försämras. Men den teorin tror varken Bente eller Gunnar Öberg på.
- Sådana problem beror inte på växelboendet i sig utan på att föräldrarna har varit fiender och förmörkat barnens liv. Det är farligt för ett barn att leva i terrorbalansen mellan en man och en kvinna som hatar varandra, säger Bente Öberg.
- Fiendskap eller i alla fall bristande
respekt förekommer ju också inom kärnfamiljer, påpekar Gunnar Öberg. Och den sortens förgiftade relationer är allra vanligast i spruckna familjer där barnet bor hos den ena föräldern och bara ibland får umgås med den andra.
Det mentala klimatet är alltså det avgörande för barnens psykiska hälsa - inte boendeformen, hävdar forskarna Öberg med kraft. Så länge försoning och respekt är ledorden och varken pappan eller mamman försvinner kan föräldrar och barn fritt välja hur de vill ha det.
Bente och Gunnar Öberg anser att man mycket väl kan låta så små barn som ettåringar bo växelvis - under förutsättning att de känner sig trygga hos både mamma och pappa.
- I början måste perioderna vara korta, säger Bente Öberg. Små barn måste få träffa båda föräldrarna flera gånger i veckan. Senare kan perioderna successivt förlängas.
Men barns behov förändras från år till år.
Många växelbarn landar hos den ena föräldern någon gång i de övre tonåren.
- Det är viktigt att inte vara rigid, säger Gunnar Öberg. Då och då bör man sätta sig ner med barnen och prata om hur de har det - och vara öppen för förändringar.