I Sverige förs varje dag i snitt minst tre barn bort av en förälder som polisanmäls. Men ytterst få fall leder till åtal. Det är nästan bara då ena föräldern tar barnet och åker utomlands som händelsen får polis och åklagare att agera.
Nyligen gick det ut rikslarm och internationell efterlysning efter en man med irakisk bakgrund som försvann med sina barn under ett övervakat umgänge. Men uppmärksamheten kring detta fall ger en skev bild av den tragiska verkligheten bakom den här typen av brott. I omkring 90 procent av fallen då barn förs bort av den ena föräldern sker detta inom landets gränser.
I många vårdnadstvister där ena föräldern tar barnen och går under jorden agerar rättsapparaten inte. I fjol registrerades 1.284 fall av ”egenmäktighet med barn” – bara 28 ledde till åtal.
Det är ovanligt många kvinnor som tar barnen och gömmer sig. Av 374 misstänkta gärningsmän under 2009 var 200 kvinnor enligt statistik från Brå, Brottsförebyggande rådet.
– Det sker minst 2–3 sådana här brott om dagen och ändå anser man inte att det är något problem, säger Michael Alonzo, ordförande i föreningen Pappa Barn och juridiskt biträde för pappor i vårdnadstvister.
Statistik från Riksåklagarkontoret avslöjar att landets rättsvårdande instanser – från polisen till domstolarna – inte når resultat i de allra flesta fallen. Av fjolårets registrerade fall ledde 400 inte ens till förundersökning, i 801 fall lades förundersökningen ner.
– Av det som anmäls till polis och åklagare som egenmäktighet med barn kan det konstateras att i cirka 20 procent av fallen så avslutas anmälan på grund av att det anmälda inte utgör brott, det vill säga det faller inte under det straffbara område som lagstiftaren satt upp. Cirka 40 procent av anmälningarna avslutas på grund av den särskilda åtalsprövningsregeln att åtal inte skulle vara påkallat ur allmän synpunkt, säger Thomas Häggström, överåklagare vid Utvecklingscentrum Stockholm.
Redan 2001 slog överåklagaren Guntra Åhlund fast i en promemoria att åtal endast i undantagsfall ska väckas om egenmäktighet med barn inte bedöms som grovt.
– Lagstiftaren har bestämt att i situationer där föräldrar har gemensam vårdnad så krävs det ett egenmäktigt bortförande av barnen för att det ska vara brottsligt. Att inte utlämna barn vid ett umgängestillfälle eller att kvarhålla ett barn efter umgänge är alltså inte med nuvarande lagstiftning ett brott, säger Thomas Häggström.
En försvårande omständighet som gör att brottet bedöms som grovt är om barnet rycks upp från en invand miljö, förs utomlands och skils från den andra föräldern under en längre tid.
Michael Alonzo är kritisk till hur de svenska myndigheterna agerar.
– Tar man det här senaste fallet kan man fråga sig varför det leder till rikslarm och pådrag. För någon bort ett barn inom Sverige är reaktionen en annan. Vad är det för skillnad mot att rycka upp ett barn från sin invanda miljö i exempelvis Malmö och gömma sig i Umeå? Barnets kontakt med den andra föräldern? frågar sig Michael Alonzo.
En konsekvens av att myndigheterna ser genom fingrarna med egenmäktighet med barn inom landets gränser, menar Michael Alonzo, leder till ”rena vilda västern” när det gäller vårdnadstvister.
– Domstolarna ger vårdnaden till den förälder som haft barnen den senaste tiden eftersom man ser till barnets bästa och inte vill rycka upp det från en invand miljö. Om skälet är att den föräldern snott barnet och gömt sig belönar man ju det här beteendet, säger Michael Alonzo.