För Inez och barnen blev den långa väntan mycket svår, nästan en katastrof.

– Vi fick höra att polisen prioriterade den här typen av fall, men så kändes det inte. Den långa väntan på förhör, åtal och rättegång gjorde att barnens tillit till vuxenvärlden skadades, berättar hon.

När Inez och hennes förre man fortfarande var gifta och bodde tillsammans såg hon honom vid några få tillfällen slå barnen. Då började de alltid gräla eftersom Inez inte accepterar minsta form av våld mot barn.

– Att han slog barnen var den viktigaste orsaken till att vi separerade, påpekar Inez.

Efter skilsmässan träffade barnen ensamma pappan och när de kom hem berättade de om att han slagit, knuffat, nypt och dragit dem i håret. Det var ingen lång och utdragen misshandel men ändå ett klart övervåld.

Första besöket hos polisen upplevde Inez och barnen som positivt. Den som tog emot dem lyssnade och verkade ta berättelsen på allvar.

– Barnen var lättade när vi kom hem och det kändes riktigt bra för första gången på länge. Men så gick dagarna utan att något hände. Först efter åtta månader blev vi kallade till förhör. I ett barns liv är det en evighet, säger Inez.

Efter förhöret tog det ytterligare sju månader innan åtal väcktes och sedan ännu några månader innan domen föll. Från det att Inez i juni 2008 gjorde polisanmälan hann det alltså gå mer än ett och ett halvt år innan den rättsliga prövningen var avgjord. Först i januari 2010 dömdes pappan till villkorlig dom för grov fridskränkning av barnen.

Hon tycker att hennes barn fick ett sämre självförtroende under den utdragna rättsprocessen och att deras självbild också påverkats.

– Både misshandeln och samhällets agerande har skadat mina barn. Under hela processen från polisanmälan till rättegången var det omöjligt att leva ett normalt liv.

I dag har Inez tillfällig vårdnad om barnen, som i dag är 7, 10 och 13 år. De träffar sin pappa två gånger i månaden tillsammans med en kontaktperson. Han förnekar att han ska ha slagit sina barn.

Fotnot: Inez heter egentligen något annat.