Sverige

Alla filmer verkade handla om såriga, utslagna människor

Guldbaggegalan fick Bengt Ohlsson att fundera på vad filmerna handlar om.
Guldbaggegalan fick Bengt Ohlsson att fundera på vad filmerna handlar om. Foto: Jessica Gow/TT

När jag var yngre kunde jag gå på bio flera gånger i veckan. Numera har jag trätt in i ett stadium av cineastisk afasi. Jag vet inte vad skådisarna heter, eller vilka regissörer som gäller.

Men häromveckan råkade jag se Guldbaggegalan på tv. Och jag drabbades av en förstämning som jag inte vet om jag hämtat mig från än.

Alla filmer verkade handla om såriga, utslagna människor. Stumma figurer som blängde på varandra i klassrum och flickrum och på nedskräpade campingplatser. Alla handlade om barn som mådde dåligt, ungdomar som mådde dåligt, medelåldringar som mådde dåligt. När jag började kolla på galan stod en kvinna i exotisk klädsel på scenen och grät över världens orättvisor. Sen trädde en sammanbiten snubbe fram och riktade sig till Stefan Löfven, som satt med ett hjälplöst flin i ansiktet, och sträckte upp honom för allt dumt han gjort och alla olycksdrabbade människor han har svikit.

Och plötsligt såg jag ett samband mellan vinterns flagellerande debattklimat, där horder av intellektuella jämrat sig över att vi inte visat oss ha kapacitet att ta emot fler flyktingar, och den här sorgkantade samlingen av berättelser som nominerades och prisades.

Det verkar som om inte en enda svensk film kommer över tröskeln med mindre än att den handlar om något dagsaktuellt och deprimerande. Ätstörda tonåringar, traumatiserade immigranter, gamla som lämnas i sitt eget piss, pundare som säljer ut varandra för en grynvälling. Och biopubliken förväntas ta plats i salongen i akt och mening att fästa sin uppmärksamhet på den ena globala varbölden efter den andra.

Så här långt i texten antar jag att du, kära rättänkande DN-läsare, stöter ut en föraktpuff ur näsan och tänker att jag tydligen vill ha konsten som något slags wunderbaumad verklighetsflykt, flabbigt bensprattel, burkade skratt och pajiga produktplaceringar.

Men jag vill bara erinra om att film inte per automatik blir angelägen för att den handlar om angelägna samhällsproblem. Allt det leder till är att vi infinner oss i biomörkret med samma glädjelösa nyttokänsla som när det är gårdsstädning. Och vi nickar eftersinnande och konstaterar att det är jobbigt att vara hemlös, arbetslös, medellös, att det är jobbigt att vara fången i en kvinnas kropp om man vill vara man och vice versa, att det är jobbigt att vara utsatt för omgivningens fördomar om man avviker från den så kallade normen.

 

Häromveckan råkade jag se Guldbaggegalan på tv. Och jag drabbades av en förstämning som jag inte vet om jag hämtat mig från än.

 

Då har vi lärt oss något viktigt. Och det är bra. Men vi går inte på bio eller teater för att lära oss något viktigt. Vi går dit för att vi vill se ett drama utspela sig. Och om man tror att det uppstår dramatik bara för att samtliga skådespelare förses med trasiga tänder är jag rädd att man har missat någonting.

När regeringen utlyste ett ”andrum” i flyktingmottagandet var det någon röst i offentligheten som – av allt att döma på fullt allvar – sa att det värsta med lappkastet var att man inte längre kunde känna sig ”bäst i klassen”.

På Guldbaggegalan, när svensk film skulle strutta ut på catwalken och visa upp sig i all sin, öh, prakt, blev det så uppenbart att den där lite kusliga besattheten av att vara bäst i klassen genomsyrar varje produktionsbeslut.

Det ska vara veckade pannor, ”inspirerande” tidningsurklipp om tragedier och katastrofer och ett tunggumpat åtagande att Ställa Saker Och Ting Till Rätta. Och publiken infinner sig till gårdsstädningen, krattar sina löv och går sen hem och känner sig duktig – kanske rentav bäst i klassen – och lättad över att eländet är över.

Jag blev panikfnissig vid tanken på vad som skulle hända om någon knallade in till en filmkonsulent med en idé som ”Pinocchio”. Eller Hanekes ”Den sjunde kontinenten”. Min gissning är att vederbörande skulle uppmanas att förlägga handlingen till Rinkeby eller Rosengård och krydda den med FAS 3, amfetaminmissbruk och valfritt självskadebeteende. Konsulenten skulle säga något om ”här och nu”, vifta med en sedelbunt och locka med inspelningsstart inom tio månader.

Och en dag skulle man stå där, på Cirkus, och hålla sitt stridslystna tacktal.

Fördjupning. Fler krönikor av Bengt Ohlsson.