Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Bengt Ohlsson: Alla stod på bilistens sida. Ingen på cyklistens.

Plötsligt händer det.

Det är i Götgatsbacken ned mot Medborgarplatsen, ungefär i jämnhöjd med den förträffliga blomsterhandeln. En cyklist vrålar till och dunkar handflatan mot ett biltak. Han tyckte väl att han blev trängd. Det kan inte ha rört sig om något alarmerande eftersom bilkön rör sig lika fort som en låghalt rödmyra. Men cyklisten skriker några invektiv. Han är runt trettio, mörkt litet skägg, snajdig cykel. Bilisten öppnar dörren och tar ett steg ut på gatan, han är en man i samma ålder, något ljusare litet skägg, han skriker några glåpord efter cyklisten som redan kryssat sig förbi de vanmäktigt köande bilarna.

Så långt inget nytt. Två frustrerade hannar som tycker sig ha rätten på sin sida. Själv går jag på trottoaren bland alla flanörer som svänger sina styva påsar med små ostar och en skjorta från American apparel och en nyutkommen pocket som man kommer att ge upp på sidan 27 och några Lush-tvålar som är förvillande lika små ostar.

Vrålet och dunken och invektiven får oss att stanna till, för ilskan verkar vara av den temperaturen att det skulle kunna spåra ur i handgemäng och då skulle vi sätta ned våra styva påsar och famla upp våra pekskärmar och ringa 112.

Nu blir det som sagt inget slagsmål. Men när cyklisten vrickat sig ned mot Medborgarplatsen och bilisten drämt igen sin dörr börjar fördömandena hagla på trottoaren. Vilt främmande människor vänder sig till varandra och muttrar:

– De är ju helt sjuka i huvet.

– Djävla idioter.

– Häromdagen var det en som ...

Alla kommentarer handlade om samma sak: cyklister som betett sig vårdslöst intill sinnesrubbning, blåst förbi rödljus så man får kasta sig undan, susat fram så nära och i så hög hastighet att inte bara den lilla osten legat i farozonen, utan också ens skallben, lårbenshals och framtänder.

Alla stod på bilistens sida. Ingen på cyklistens.

Det gjorde mig lite betryckt. Och upplivad på samma gång.

Jag har cyklat omkring i stan sedan jag var nitton. I mer än trettio år med andra ord. Men jag undviker det mer och mer. Tempot är för högt. Trängseln för stor. Men framför allt: attityden hos cyklisterna suger golfbollar genom trädgårdsslangar.

Jag har aldrig varit säker på om det är cyklisterna som förändrats, eller om det är jag som har blivit såsig och räddhågsen. Men kommentarerna på trottoaren tydde på att det faktiskt inte handlar om en grinolle som har svårt att hantera att han har glidit in i medelåldern.

När jag började pedala omkring i stan var cyklisterna trafikens ädlingar. Vi spydde inte tungmetaller omkring oss, tvingade inte fram byggandet av några fula parkeringshus. Vi gled förbi bilköerna och tog oss från tull till tull på allt starkare ben och med rosor på kind.

Vad som hände sedan vet jag inte.

Kanske steg ädelmodet oss åt huvudet.

Kanske har ädelmod en tendens att göra det.

Några månader efter incidenten laddar jag hem spaningsledaren Jonas Trolles ”Jakten på kapten Klänning” från bibblan. Och boken tillför kanske inte så mycket till Jesper Huors P1-dokumentär ”Gåtan Göran Lindberg” från förra året.

Men på sidan 46 inleder Trolle ett resonemang om hur man hanterar att ha ”ett kall som uppfyller hela ens väsen”. Att många poliser testar gränserna, och somliga begår grova brott eftersom ”känslan av att alltid vara den rättrådige har blivit så stark att de inte orkar hålla emot ... Andra har inte de insikterna. De har bara känslan av att stå över alla andra och att det som de gör är en rättighet. Något de får göra men ingen annan. När de gör det är det bara den egna behovstillfredsställelsen som ska gödas. Om det skadar någon annan har de antingen ingen insikt om det och har de det, skiter de i det.”

Tänk på det nästa gång du möter människor som är övertygade om sitt eget ädelmod, och att de bär världens framtid på sina axlar. Det dröjer inte länge innan de kommer att jaga upp dig på trottoaren, tvinga in en dominansboll i munnen på dig och pressa upp sin håriga ändalykt i ditt ansikte. Och anse sig ha all rätt att göra det.

Fakta.

Bengt Ohlsson är 51 år och bor i Stockholm. Han är född i Östersund och har medverkat i DN sedan 1984. Samma år debuterade han som författare med ”Dö som en man, sa jag” och har sedan dess gett ut ett dussin böcker samt skrivit flera pjäser. 2004 tilldelades han Augustpriset för sin bok ”Gregorius”. Hans senaste roman, ”Swing”, utkom i februari.