Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Känslan gränsar till ett övergrepp – jag vill bara spöa upp de här snubbarna

Kvinnor med parfym tilltalar Bengt Ohlsson, men parfymerade män stör honom.
Kvinnor med parfym tilltalar Bengt Ohlsson, men parfymerade män stör honom. Foto: Sam Stadener

KRÖNIKA. De parfymerade männen har tagit sig in i mitt huvud och min kropp och glidit omkring där med sina dyra dofter.

Tack och lov använder inte så många män dominanta parfymer, eller parfymer över huvud taget, men jag har funderat på varför de gör mig så illa till mods. Männen, inte parfymerna. Att jag känner en sån molande irritation. Rent av en bitterkantad sorg. Det är som om de har trätt över en gräns utan att jag kunnat göra något åt det. Och det är en viktig gräns de har gått över. Inte vilken som helst. De har tagit sig in i mitt huvud och min kropp och glidit omkring där inne med sina dyra dofter. Slagit sig ner i mina sinnen som om det vore en soffgrupp.

Känslan gränsar till ett övergrepp. Jag vill bara spöa upp de här snubbarna, hämnas på något sätt, men det vore lönlöst eftersom skadan redan är skedd.

Parfymer är en påtvingad intimitet. Det är bara att stå och dra i sig, och eftersom doften kommer från hans hud hamnar du obönhörligen kroppsnära med någon som du kanske helst skulle vilja ha på telefonavstånd.

Om män använde parfym lika ofta som kvinnor skulle jag inte reagera lika starkt. Det skulle bli något vardagligt. Nu är det en lite pinsam extravagans som dessutom är omöjlig att undkomma.

Det finns förvisso manliga extravaganser som är pinsammare. Hattar, till exempel. De kan dyka upp där man minst anar det. Men då kan man åtminstone hänsynsfullt vända bort blicken. Så icke med parfymen. Man kan förstås ställa sig på ett demonstrativt avstånd, tjugo meter eller så, och föreslå att man sköter sin kontakt via Messenger i stället. Men det blir lite opraktiskt.

Men med kvinnors parfym är det tvärtom.

Där blir den påtvingade intimiteten något spännande, lockande, svindlande. I synnerhet om den kommer från någon kvinna som jag inte känner. Ibland när jag går på trottoaren och det passerar en kvinna för vilken jag är osynligare än vätgas, och hon är mitt uppe i sitt; ett samtal med en väninna eller en pojkvän, eller hon rör sig framåt med skygga steg samtidigt som hon tummar på sin telefon, och ansiktet är svagt upplyst av skärmen och hon ler hemlighetsfullt... just när vi passerat varandra kan jag komma på mig själv med att luta mig svagt åt vänster för att fånga upp en doftslinga från henne. Och då kommer den där hudnära förnimmelsen igen. Det är som om jag har stått bakom henne i badrummet medan hon gravallvarligt duttade parfymdropparna bakom öronen, och jag såg henne men hon såg inte mig.

Det låter förstås creepy, och den här sortens bekännelser bör man väl ligga lågt med i min ålder. Men de som fattar fattar och de som föraktar föraktar, och ingenting nytt under solen.

Folk följer mig med blicken och tänker att det där måste vara en riktig storskitare.

Jag var i Israel nyligen. En kväll satt vi på en restaurang och började prata med en svensk man vid grannbordet. Han hade bott i Jerusalem i flera år. Undervisade på universitetet. Han var homosexuell, och han sa att det var lättare att leva som bög i Jerusalem än i Stockholm, för där fick han blickar när han gick hand i hand med sin partner; det var något att förhålla sig till och han tyckte inte om det.

Jag nickade ivrigt och sa att jag vet hur det är, det är som när jag köper muggpapper. Ögonblicket när jag lägger upp förpackningen på bandet i affären, och alla kan se den och göra sig föreställningar om vad jag ska göra med dassrullarna. Det känns som om jag lika gärna kunde dra ner brallorna och lägga en vällustig kabel mitt på Lidlgolvet. Därför köper jag så stora förpackningar som möjligt, helst flera kubikmeter, så att jag ska behöva göra det så sällan som möjligt. Vilket å andra sidan innebär att när jag väl gör det väcker det visst uppseende, folk följer mig med blicken och tänker att det där måste vara en riktig storskitare.

Hela tiden meddelar vi oss med omgivningen, vare sig vi vill eller inte, och hela tiden finns det meddelanden att snappa upp. Och ibland känns de otillbörligt intima. När det är som värst kan man knappt se ett par småbarnsföräldrar i parken utan att börja göra sig plågsamma föreställningar om hur de profylaxade ihop inne på BB...

Alldeles för sent märkte jag att universitetslärarens leende hade stelnat.

Han hade väl känt min doft, helt enkelt.

Läs mer av Bengt Ohlsson
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.