Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Bengt Ohlsson: Kulturellt kapital förvaltas bäst på Södra Latin

Stig Dagerman gick där. Fast då hette han Jansson. Klas Östergren gick där.

Gymnasieskolan heter Södra Latin, ligger ett diskuskast från Slussen och är still going strong, kanske strongare än någonsin. Jag vet föräldrar som gladeligen skulle hugga av sig ett lillfinger för att få in sina barn där.

Ty världen är osäker, många föräldrar går omkring med en gnagande känsla av att barnen bara blajar bort skoldagarna, och på universitetet larmar lektorerna om att deras studenter mest sitter med halvöppen mun och när de vid något sällsynt tillfälle räcker upp handen är det för att fråga om ”det kommer på tentan”.

Och det finns en valuta som är beständigare än guld och silver, aktier och värdepapper, industrier och fastigheter, och den valutan heter KONTAKTER.

Få in ditt barn på Södra Latin, och framtiden är faktiskt riktigt ljusnande.
Under hösten, när upprörd­hetens vågor har stänkt och skummat kring internatskolan Lundsberg, har jag ibland tänkt på den vördnadsbjudande tegelhögen på Skaraborgsgatan.
Det finns skillnader mellan skolorna. Det kostar mycket pengar att gå på Lundsberg. På Södra Latin räcker det med toppbetyg.

Ändå vet alla att det inte är hela sanningen. Att det också krävs något annat. Koder man ska kunna. Sånt som tar ett helt liv att lära sig. Och kanske har barnen på de här två skolorna just förberett sig ett helt liv på att gå där.

Det finns olika sorters kapital här i världen. Det finns sånt som anges i kronor och ören, och det finns kulturellt kapital.

Kulturella kapitalister skiljer sig inte nämnvärt från kronor-och-ören-kapitalister. De är rädda om sitt kapital och vill investera det klokt, så att det växer. Och de vill att deras barn ska få ta över rikedomarna när dagen är inne. Det är en stor och högtidlig känsla. I hela sitt liv har man gnott och gnetat. Febrigt följt börskurvorna i DN:s kulturbilaga, gjort sina placeringar efter bästa förmåga.

Många börjar forma sina barn tidigt och bosätter sig på Södermalm, där barnen får stötas och blötas med andra små skönandar, och sen kan man spy galla över det fria skolvalet och prata varmt om hur det var när man var liten och gick i den skola som låg närmast, punkt slut, vilket ledde till större ”blandning”. Och hela tiden kan man vara tryggt förvissad om att ens barn kommer att växa upp bland likasinnade, lyssna på sin Clash, läsa sin Foucault och så småningom få sin egen kulturella aktieportfölj att förvalta.

Andra tar det lugnare, dräller omkring, flyttar runt, men när barnen ska välja gymnasium är det slutlallat. Under gymnasiet ska de sista bultarna dras åt innan ungdomarna skjutsas ut i vuxenlivet och börjar fatta sina egna beslut. Så man kan förstå att föräldrarna är nervösa. Det står mycket surt förvärvat kulturellt kapital på spel.

Precis som kronor-och-ören-kapitalisterna skulle de kulturella kapitalisterna med avsky protestera mot den här framställningen. De har absolut inte krattat för att deras barn ska söka till Södra Latin. Det var ungarna själva som ville. Det är klart att de vill gå i samma skola som sina kompisar?

Ja, det är klart. Precis som på Lundsberg.

Sen, när sorteringen är färdig och de sitter trygga bland sina likar, kan eleverna börja odla sin upprördhet över de ”växande klyftorna” och den ”sociala snedrekryteringen”.

Så har man fått det bästa ur båda världarna. Sen är det bara att fortsätta i samma stil: buhuu, buhuu... vår teatergrupp måste få mera pengar, så att vi kan sätta upp en pjäs om pengarnas fördärvliga inverkan på mänskligheten.
Och så vidare.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.