Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Bengt Ohlsson: Plötsligt blev teater störst av allt

Har du varit med om att försöka läsa en bok, och du tycker att den är värdelös och ger upp, och sen försöker du åtta månader senare och tycker att den är briljant?

Ibland verkar det helt enkelt inte vara läge. Och lika plötsligt kan det vara det. Det kan gälla konst, eller saker som folk säger. Man får höra något som känns omskakande, snudd på livsavgörande. Och den här personen tittar undrande på en och säger att det här har jag ju påpekat hundra gånger tidigare. Varför klickade det just den här gången?

Kanske går vi för det mesta och bluddrar förbi varandra. Men ibland hittar vi fram. Och det är lika mirakulöst som en konception.

Härom året såg jag Mattias Anderssons ”Utopia” på Backa teater. En föreställning om droger. I slutet delar skådespelarna ut gatstenar till publiken. Man ska gå ut och lägga ”sin” sten någonstans på scengolvet.

Jag brukar hata sånt. I likhet med sisådär 99 procent av alla teater­besökare. Men jag gick lydigt ut och la min sten någonstans. (Givetvis en bra bit från alla andra.) Sen gick jag tillbaka till min plats.

Och jag såg på min sten. Snart började det hända saker. Min sten fick inte vara i fred. Den började byggas på av andra. Mönster uppstod. Och rätt vad det var satt jag med tårarna strömmande nerför kinderna. Pinsamt. Men jag kunde inte hejda det.

Det var som interaktiv poesi. Just gatstenar, i Göteborg. Och i en pjäs som berättar så många plågsamma historier om människor som måste fly från sig själva och sina liv, till vilket pris som helst. Hur går vi vidare?

Sten för sten. Tålmodigt och outtröttligt. Den ena efter den andra.

Nu går Mattias Anderssons ”The mental states of Sweden” på Dramaten. Den har samma prägel som ”Utopia”. Korta intervjuer. Flyktingar, psykologer, bönder. Alla presenteras med namn, ålder, titel, hemort.

Skådespelarna glider in och ut ur sina roller, leker med dem, djävlas med dem. De kan illustrera tragiska berättelser med tafatta teatersportåtbörder som lockar till skratt. Det gör inte berättelserna fladdrigare eller lättviktigare. Tvärtom. De flätas ihop till en kollektiv berättelse som värker och oroar, men som också öppnar mot något större. Mot det universum vi bär inom oss.

I en scen öppnar skådespelarna varsin laptop och läser upp mejl från människor som blivit utförsäkrade från försäkringskassan. Berättelserna blir fler och fler. Rabblanden om överklaganden och handläggare. Det blir som en rasande kör. Musiken växer starkare och sorgsnare. Och sen lyfter taket. Bokstavligen.

Problemet med konstnärer som har ett ”ärende” är att de snart börjar välja bort sånt som stör och komplicerar deras ärende. Som publik känner man vittringen av ”ärendet” på hundra mils håll, och blir misstänksam och avvaktande. Med all rätt. Ingen tycker om att bli manipulerad.

Men Mattias Andersson utforskar Sverige med vidöppet sinne. Det dyker upp saker som stör och komplicerar i stort sett oavbrutet. Som publik blir man nyfiken och medskapande. Man vill aldrig att det ska ta slut.

För alla som misströstat över att det offentliga samtalet gång på gång tramsas bort i småaktigt positionsmarkerande, grälsjukt felfinneri och unken sekterism är ”The mental states of Sweden” som friskt vatten efter en ökenvandring.

Efteråt sitter vi fyra personer och känner oss för över krogbordet; kan de andra ha blivit lika hänförda som jag? Eller var det bara just mina inre planeter stod i ett gynnsamt läge?

Men alla är överens. En sån här kväll finns inget bättre, inget större än teater.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.