I bokhyllan står näbbprydda kycklingar av gula flirtkulor bredvid fotografier på familjen: han själv, hustrun, de fem barnen. På väggen hänger ett porträtt av ett av de nio barnbarnen. Alla bor i Sverige. En av hans döttrar heter Eritrea.
 

Tesfay Berhe brygger starkt, gott kaffe och säger att han inte vet riktigt var han ska börja.
 

– Vi hade kämpat i trettio år för att bli självständiga men hamnade i en situation som är sämre än under kolonisationen, sämre än under militärjuntan. Landet har blivit så isolerat.
Internt är repressionen enorm, men också kontrollen av utlands­eritreanerna är stor och inkluderar den tvåprocentiga ”skatt” som man förväntas betala.
 

Tesfay Berhe kom till Sverige år 1975, då den etiopiska militärjuntan gjorde livet riskfyllt för dem som kämpade för Eritreas självständighet. Via Sudan tog han sig till Sverige och Uppsala. Två år senare anslöt hans familj. I Sverige fortsatte Tesfay att aktivt stödja kampen för självständighet.
 

I Uppsala jobbade han för kommunen som familjepedagog och flyktingkonsulent. Barnen gick i skolan. Om somrarna åkte de till Gotland på semester. Tesfay Berhe tycker mycket om Gotland. Även Uppsala var bra, universitetet gjorde det lätt att få kontakter med andra afrikanska intellektuella.
 

Tesfay har alltid trivts här – ändå var det självklart att åka tillbaka till Eritrea så snart han kunde.
 

– Vi var så glada. Man kan inte uttrycka det i ord, beskriver han självständigheten år 1991, och ögonen glimmar till.
 

Han berättar stilla om hur han genast började planera för återvändandet. Han behövde spara, började städa i idrottshallen i närheten fyra timmar innan det vanliga jobbet, och lade undan så mycket han kunde. När han blev erbjuden ett avgångsvederlag – det var ekonomisk kris då också, och kommunen skulle skära ned – såg han sin trampolin.
 

Tesfay Berhe ansökte om mark, och fick av staten 16 hektar sex mil nordöst om Asmara för att bedriva jordbruk. Han betalade för att få tillgång till den infrastruktur som fanns i landet. Jordbruket var ett led i uppbyggnaden av det nya landet och arbetsintensivt. Tesfay anställde. Planen var att odla kaffe, och i väntan på att plantorna skulle bära bönor odlades också tomater, potatis och andra grödor. Hus byggdes, och en vattenreservoar anlades. Framtidstron var stark, Eritrea skulle bli självförsörjande.
 

Han lägger fram några fotografier på soffbordet. Man ser ett alldeles nytt, vitt hus, brun jord och en stolt man som poserar intill odlingarna. Himlen är starkt blå.
 

Men kaffet blev aldrig klart. I maj 1998 utbröt plötsligt kriget mot Etiopien, och alla mellan 18 och 45 år blev inkallade. När ingen kunde arbeta tvingades jordbruket lägga ned, och några år senare konfiskerades marken; området skulle bli nationalpark, punkt slut.
 

Tesfay åkte tillbaka till Sverige, ofantligt besviken. Han är långt ifrån ensam, många kom tillbaka efter självständigheten – Dawit Isaak är en annan – för att bygga upp sitt land. Många har fått se investeringar försvinna, projekt omöjliggöras, mark konfiskeras.
Men uppfattningarna om president Isaias och vilken väg landet bör gå skiljer sig åt bland utlands­eritreanerna.
 

Tesfay Berhe beskriver landet som fullständigt kollapsat: politiskt, ekonomiskt och kulturellt.
 

– Men många stöder regimen. De är som fotbollshuliganer som håller på sitt lag oavsett hur dåligt de spelar. Mig ser de som en fiende inte bara till regeringen utan till hela landet.
 

– Grundlagen skrevs om och godkändes 1997 men har aldrig tillämpats. Åtminstone det kunde man göra. De påstår att USA och västvärlden är emot oss men kan inte svara på varför.
 

I dag är Tesfay Berhe pensionär men tar uppdrag som tolk och översättare. Han är också engagerad i det utlandseritreanska Erit­rean Democratic Party. Den stora splittringen är ett problem även inom oppositionen, med mindre falanger som företräder religioner, etniska eller lokala intressen. Bara om de lyckas lägga olikheterna åt sidan för ett gemensamt mål har de chans att komma någon vart, säger han.
 

Tesfay har inte betalat något till den eritreanska staten på åtta år.
 

– Fast jag är inte mot själva principen. Jag tyckte att det var en bra idé att de som bodde utanför landet skulle hjälpa till, men nu, vad gör de med pengarna? Och de två procenten är bara en del av vad som skickas. Eritreaner över hela världen sänder pengar direkt till sina släktingar.
 

I Asmara träffade Tesfay flera gånger Dawit Isaak, som han beskriver som en lugn man och mogen skribent. Han har läst och tyckt om hans böcker.
 

Tesfay Berhe påpekar att rädslan verkar finnas även i Dawits familj. Bara en av hans bröder är synlig i kampanjen för att få honom fri. De andra syskonen, som liksom hustrun bor i Sverige, har valt att ligga lågt. Den enda reella möjlighet till snar politisk förändring i Eritrea är genom en militärkupp, säger han resignerat.
 

– I tredje världen är militären ofta den enda kraft som är välorganiserad. Alla andra är för splittrade. Isaias kan naturligtvis också gå bort, som alla gör.
 

Hur känns allt detta?

Tesfay lägger huvudet lite på sned och ler lite.
 

– Man blir ledsen. Undrar varför. Ibland pratar jag för mig själv, som om jag vore tokig.