Birgitta Palén bläddrar i sina utredningar om sig själv och räknar:
– Det blev totalt nio placeringar, säger hon.
Mamman hade ett förhållande med en gift man och själv kunde hon inte ta hand om Birgitta.
– Ofta hade hon migrän och kunde ligga i sängen tre fyra dygn. Jag fick gå till apoteket och köpa piller, säger Birgitta Palén.
Vid tre månaders ålder tog samhället hand om henne första gången, men det var först i 7–8-årsåldern som hon förstod att hon var annorlunda.
– Jag minns en kamrats pappa som alltid kom cyklande efter jobbet, men jag förstod aldrig hans roll i deras familj, säger Birgitta Palén.
En tid bodde hon hos en lärare, en annan period tog en familj från söndagsskolan hand om Birgitta.
– Biblioteket blev min tillflykt. Där kunde jag gå in i andra världar och jag älskade naturvetenskapliga böcker om arkeologi och astronomi, säger hon.
Bristen på fast trygghet gjorde henne utsatt.
– På rasterna försökte jag dröja mig kvar i klassrummet, jag ville inte gå ut för då skulle jag bli mobbad. Du vet, barn kan lukta sig till det annorlunda, säger Birgitta Palén.
Tidigt kom drogerna in i hennes liv. På ett flickhem fanns hasch.
– Jag blev en missbruksperson och det har följt mig genom livet, säger Birgitta Palén.
I dag, som 61-åring, vill hon inte säga att hon är bitter över hur samhället hanterat henne, men en ursäkt vill hon se.
– Det är viktigt att vi får en markering och att lagarna skärps så att det inte händer dagens barn, säger hon.
Hur ser du på ekonomisk ersättning?
– Ja, själv har jag skulder och kommer gå i graven med dem. Många som jag själv har väldigt dåliga tänder. Det är också en plåga.