Det är fredag. Utanför Ica i Bjästa står Marianne Söderberg och nästan gråter.
– Vi älskar Lennart. Han är världens finaste. Förstår du det? säger hon och syftar på prästen Lennart Kempe.
Bakom Marianne skriker gula löpsedlar om skandalen i Bjästa, inne i gatuköket rullar reprisen på SVT:s Debatt på platt-tv:n. Längs med den snöslaskiga huvudgatan som utgör samhällets i dag stukade ryggrad möts vi av både ilska och sorg.
Ilska för att man anser sig utpekad. Sorg eftersom det bara finns förlorare i den historia som nu satt det norrländska samhället på kartan. Ute på internet gapar frustrationen som ett blödande sår, inne på pastorsexpeditionen undrar Lennart Kempe vad som egentligen hände:
– Jag trodde aldrig jag skulle behöva öppna en dator innan jag gick i pension. Jag hade fel, säger han och tittar i en mejlkorg full av både kärlek och hat.
– Några allvarliga hot har jag inte fått – bara att jag ska brinna i helvetet, fortsätter han, rörd över det stöd han får men samtidigt störd – över att han inte visste, att han inte förstod. Att hans naiva aningslöshet och uttalanden i Uppdrag granskning skapat så mycket lidande.
Varför sa du som du sa i programmet?
– Jag satt och pratade med tv-killarna i två timmar, och så klipper de ut just det här. Jag får givetvis ta det jag har sagt, fast förstår inte hur jag kunde uttrycka mig så klantigt.
Det är många som lider. Särskilt nu, när bilden av ett samhälle som helt backat upp en 15-årig våldtäktsman på bekostnad av en 14-årig och en 17-årig flicka kablas ut. Den bilden är en dramatiserad och djupt orättvis efterkonstruktion, menar de allra flesta vi möter.
Sanningen är att de allra flesta inte hade en aning om vad som skett och skedde innan ”Uppdrag granskning” sände det uppmärksammade reportaget i onsdags kväll. De närmast sörjande var självklart medvetna. Och mobben på nätet, som tog ny fart i december, förstås. Men vilka deltog?
– Jag skulle tro att de flesta som hängt med i hetsjakten inte ens fattat vad de varit inblandade i. Många bor ju inte ens här. Det är skrämmande, internet har en sådan fruktansvärd kraft, säger Mimmi Westerlund, klasskamrat till den 15-årige pojken som snart avtjänat sitt straff.
Hon var en av dem som stod där framme vid altaret i Nätra kyrka och tog emot en blomma av honom på skolavslutningen i juni. I dag pekas hon ut som en av dem som hyllade honom. Hon syns på filmen med sina tjejkompisar, en film som visas gång på gång, på tv, på internet, som stillbilder i tidningar.
– Det är fruktansvärt. Vad visste vi? Ingenting. Vi trodde det hade blåst över, han var dömd, hade överklagat domen. Vi var barn som försökte njuta av vår skolavslutning.
– Vi applåderade alla klasser, vi applåderade ingen våldtäktsman, berättar Mimmi, vars mamma EvaLiz Persson gjort allt hon kan för att få Youtube, Facebook, SVT och Datainspektionen att ta bort filmen från nätet.
Det har inte gått. Så det mesta ligger kvar där i ute cyberspejs, utfläkt och sorgkantat. Bland fragmenten av sanning och sjoken av lögner och rykten skymtar två sargade tonårsflickor, en tonårspojke och en mamma vars desperata kamp för sin dömde son bidragit till hetsjakten och hoten på internet.
Det måste ses som ett slags rop på hjälp – vi kan inte hantera det här, vi är inte vuxna nog, vi mår inte bra.
– Nu måste vi gå vidare. De som behöver stöd av samhället för att klara det måste få det, vi andra får hjälpa varandra att sätta ner foten. Vi måste visa våra barn att vi bryr oss, att vi vill veta vad de håller på med, säger EvaLiz Persson.
Från den JO-anmälde rektorns expedition låter man hälsa att rektor inte tänker lämna några fler kommentarer i nuläget.